Nytt år i ny stad.

Gunna är tillbaka i baracken. Julen spenderades på hemma plan i Halmstad och nyår var något utöver det vanliga. Berlin i goda vänners lag.
Klockan tre några dagar innan nyårsafton träffades Gunna, Journalisten, Gris-prinsen, Ingenjörn, Texas och Decibel på Stockholms centralstation och så kunde resan börja. X-2000 till Lund och där hoppade vi på nattåget som skulle ta oss den sista biten ner till Berlin. Det var en mysig kupé vi hade. Så liten att man var tvungen att ligga i sin säng om alla skulle få plats. När tåget hade rullat in på båten mellan Sverige och Tyskland passade vi på att gå upp till restaurangen där vi tog oss några öl och pratade förväntansfullt om vad vi skulle få vara med om. Väl nere i vår kupé igen var det inga problem för Gunna att somna och sova hela vägen ner till Berlin. En kvart innan vi var framme blev jag väckt utav att konduktören öppnade vår kupédörr och berättade för oss på tyska att det var 15 minuter kvar tills vi nått resans mål. Det var tidig morgon och kallt i Berlin. Staden sov fortfarande när vi med trötta steg intog dess gator. Då blev Gunna också uppmärksammad om att inte alla hade sovit lika bra som honom den natten. Tydligen hade det snarkats en del i från den säng jag sov i. Det mitt ressällskap såg fram emot mest i denna stund var inte att utforska vårt resmål utan det var att få komma till hotellet och sova. Detta fann jag en aning märkligt men kände att jag inte vågade ifrågasätta denna plan. När vi väl fick checka in och inse att hotellet såg värre ut än vi hade hoppats fick så grabbarna sin vila. Gunna passade även han på att slumra en stund.
Berlin är en fantastisk stad. Vacker och spännande. De följande dagarna var ett nöje att ha fått vara med om. Besök på restauranger, pubar med roliga namn, tv-torn, fina parker i vinterskrudar, konstnärskvarter, märkliga klubbar, gator och torg uppkallade efter historiska personer och bara att få studera den storslagna arkitekturen i gamla Östberlin. Allt detta var fantastiskt men det är ju långt ifrån bara sådana saker som gör att resor blir lyckade. Allt det är bara scenerier för vad som händer den lilla människan. Det som faktiskt gör att något berör eller roar oss. När jag ser tillbaka på resan som kommer jag nog inte först och främst att komma ihåg Berlin om ni förstår mig. Det är de små sakerna som händer i den stora staden som jag kommer att minnas. Pinsamheter kopplade till bristande språkkunskap, lyckan att få dricka en kopp vanligt bryggkaffe när detta nästan är en omöjlighet på restaurang där espressomaskinisterna stolt pressar fram sitt beska gift det kommer jag att minnas. Jag kommer att komma ihåg det frekventa gnäll om hur kallt det var och hur mysigt det kan vara att bara smita in på en liten pub mitt på dagen och ta sig en öl i tyska diversearbetares sällskap. Staden står bara där när Decibel tycker att någonting smakar bacon eller när skratten exploderar då Gris-prinsen väcker hela hotellrummet genom att dricka sitt morgonvatten så intensivt att vattenflaskan knycklar ihop sig och ger ifrån sig ett förfärligt läte. Utsikten ifrån Ferhnsehturm kan inte mäta sig med kindpussarna kring tolvslaget och ett misslyckat försök att bjuda gänget på champagne. Men jag tackar Berlin för att jag fick uppleva det.

Det var ju det här jag ville.

Igår var Gunna i Solna och firade kväll med Journalisten och Texas. Journalisten har bytt jobb och är numera redaktör. Jag kommer dock fortsätta att kalla honom för Journalisten. Det blir så förvirrande annars och är det något Gunna inte klarar av så är det förvirring. Trevligt var det hur som helst i Solna. Jag hade tagit med mig min dator som jag inte begriper mig på dit. Utmärkt. Nu kunde Journalisten fixa lite med den så att jag skulle kunna använda den. Jag tror att både Han och Texas tycker det är lite irriterande att jag som inte kan något om datorer har en så ny och fin dator. Blank och vit är den. Man kan vika upp den och man kan vika ihop den. Se teknik intresserar mig inte det minsta, men då är det tur att jag har en teknikjournalist i bekantskapskretsen. Jag skulle haft hans hjälp när jag blev pålurad min mobiltelefon för några år den. Det var en sån där besvärlig person som ringde till mig och frågade om jag ville ha ett abonnemang och och en ny mobil. Det var klart att jag ville det. Försäljaren frågade mig då om var jag hade för mobil nu och jag sa att jag hade en Samsung. En grå Samsung. jaha. Ja då tyckte hon att hon hade en väldigt bra mobil till mig. En Ericson som var svart. Den fick det bli. När den väl kom till mig blev jag ganska snart informerad utav vänner och bekanta att hon tydligen hade lurat mig. Telefonen var av gammal modell och kameran som var i den kunde nästan inte kallas för kamera. Efter bara några månader tappade jag dessutom knappen som gör att man kan sudda. En ganska besvärlig knapp att vara utan. Det lämnas liksom inget utrymme för att göra några fel. Gör man fel får man snällt börja om, alternativt sticka in något spetsigt i hålet där knappen en gång satt för att kunna sudda. Jag skulle nog kunna hävda att min okunskap när det kommer till teknik är den enda bidragande orsaken till att jag idag har en så dålig mobiltelefon.
Förutom att Journalisten hjälpte mig med min nya dator så åt vi en god bit mat. Det blev Journalistens paradrätt, en gratäng tillagad på aubergine. Gott var det. Vi hjälptes åt att laga maten och det pyntades lite extra på köksbordet i Solna. Levande ljus och fint porslin. Vi umgicks på ett mycket civiliserat vis. Vi talade om den stundande Berlinresan, livet, jobb och skola, livssituation och gamla minnen. Det var när vi avhandlade livsituationen och minnena som vi kom in på något som Gunna hade förträngt. Som vanligt beklagades det frulösa levernet och att Gunna, Journalisten och Texas en vacker dag kommer knacka på dödens port ensamma. Ja det låter inte vackert men det är som det är. Vi är inte tjugo längre och inte blir vi yngre.
- Det var ju det här vi ville. sa till slut Journalisten.
- Vadå? undrade jag.
- Vi skulle ju inte ha några tjejer. Kommer du inte ihåg ungkarlsklubben? Journalisten hade inte glömt och nu påminde han Gunna. För snart tjugo år sen startade Gunna, Journalisten och Brandmanna Petter en klubb. En klubb som bara killar fick vara med i. En klubb där man lovade att man skulle förbli ungkarl, lycklig och fri. Vi hade nog två eller kanske tre möten med denna klubben innan den föll i glömska. Jag har ett svagt minne om att vi faktiskt hade en egen logga så nog var det en seriös klubb alltid. Vi skulle klara oss utan tjejer och bara leva livet. Vi hade ju alltid varandra. Just då när klubben skapades kändes det som det enda rätta att göra. Tjejer var något man var mest rädd för ändå så nog skulle vi klara oss bra utan sådana. Vilken bra idé det var på pappret.
Idag känns det inte lika bra. Brandmanna Petter har dessutom gått ur klubben och nu är det bara Journalisten och Gunna kvar. Frulösa, hopplösa och utan förmåga att ändra på något. Nu lever vi drömmen vi en gång hade. Varför känner jag mig lurad?

De bruna fingrarna.

Gunna kan ingenting om blommor. Det är den bittra sanningen och jag får helt enkelt bara acceptera att blommor mår bäst om jag inte blandar mig med deras liv. Det är synd för jag tycker egentligen om blommor. Ja jag tycker om blommor. En insikt som har kommit med åldern. Inte den tuffaste insikten att komma till men jag skäms inte över den. Jag kan ingenting om dem, vet inte vad någon blomma heter, hur man odlar dem eller hur mycket vatten är för mycket eller för lite. De kan vara fina att titta på och det räcker gott för mig. Sen är jag lite kär i tanken att gå och vattna och föra en konversation med blommorna. En vattenkanna i ena handen och en kopp kaffe i den andra. Att gå och dra fötterna efter mig en eftermiddag och vattna och prata, vattna och prata och vattna och prata. Men tyvärr är detta en omöjlighet. Redan på den tiden då jag och Tysken delade lägenhet i Halmstads stadskärna var jag en gravt handikappad blomsteridiot. Gunna lyckades att vattna ihjäl tre krukväxter innan Tysken sa ifrån och gav mig ett vattningsförbud. Det är inte ofta Tysken får säga ifrån men den gången gjorde han det. Jaha jag hade mördat våra växter och ett rättvist straff var att jag inte fick röra de mer. Man kan säga att jag älskade ihjäl våra gröna vänner. Jag hade alltför många gånger gått med min vattenkanna och kaffekopp och givit dem min kärlek. Den missriktade kärleken slutade med att bladen låg och simmade i vatten eller att rötterna ruttnade.
Efter incidenten med Tyskens blommor har jag aldrig vågat älska en blomma igen. Jag flyttade till Grebbestad och omgav mig med plastväxter om det var några växter alls. Aldrig skulle en krukväxt någonsin mer behöva lida för mitt sjuka beteende.
Så flyttade Gunna till Stockholm och så småningom in i sin barack. Klart att jag skulle ha en liten krukväxt. Det var ju flera år sen det där hemska hände. Jag har blivit äldre och mer ansvarstagande. En liten palm skulle nog kunna trivas hos mig. Vi skulle ha det mysigt i min barack. Palmen skulle få en fin kruka och Gunna skulle vattna den och prata med den varje dag. Så fick det bli. På IKEA inhandlades en fin liten palm och den finaste lilla kruka som jag kunde hitta. Gunna och palmen hade det fint en tid. Hela våren tog vi hand om varandra i baracken. Under sommaren fick Palmen låneföräldrar ett tag och efter sommaren växte den som aldrig förr. Ja Gunna och Palmen var ett fint par. Så hände det som ibland händer. Vi började att ta varandra för givet. Gunna pratade inte lika ofta med Palmen och Palmen strålade inte lika grönt till Gunna när han kom hem på kvällen. Till slut så hände det något hemskt. Jag hade inte älskat ihjäl min palm jag hade glömt att älska och nu står min palm med bara några få tappra blad kvar i sin kruka som blivit ganska dammig. Ledsen och torr. Nu börjar jag varje morgon med att plocka upp gamla vissna blad från golvet. En gång var dessa gröna och pigga och skänkte lycka i vårat hem. Lyckas Gunna få liv i palmen blir det aldrig mer en grön växt i detta hemmet. Det gör för ont.

Den lilla lilla julen

Igår påmindes Gunna åter om sitt ursprung. Det var lilla-jul och alla finnar i Hammarby sjöstad var där. Nu skulle vi fira och ha det trevligt. Denna högtid har Gunna nu firat i fyra år och det bara bättre och bättre. Trots mina finska rötter är det först nu i vuxen ålder som denna högtid har kommit till min kännedom. Som om jag hela mitt liv blivit förd bakom ljuset inför den här fantastiska begivenhet. På lilla-jul firar man som namnet skvallrar om jul, fast bara lite granna. Man smakar på helgen. Man ordnar en liten gran, äter lite julmat, ger varandra lite klappar och lyssnar på lite julmusik. Fantastiskt. Numran och Viktor med bollen stod som vanligt för firandet och som granne och landsbroder var Gunna på plats.
Först gick Viktor med bollen och Gunna ut i skogen för att plocka hem en gran. Viktor med bollen förklarade då lite hemligheten bakom ett perfekt firande. Granen ska man stjäla från grannens mark för att det ska vara på riktigt. Detta även om man själv har många granar på sin egen mark. Vi har ingen egen mark och ingen granne med granar heller. Så vi fick gå ut i Nackaskogarna i ett försök att hitta en gran. Det fanns ingen gran där. Efter en knapp timme gav vi upp och tog en gren från en enbuske. Det gick tydligen lika bra. Jaja nu när granen som var en en var fixad kunde vi fortsätta firandet. Tillbaka i lägenheten i Hammarby sjöstad åt vi gröt och drack glögg under finsk tystnad. Mysigt och finskt. Gunna hade fått uppdraget att stå för musiken. Jag hade hittat julmusik och satt ihop en spellista. För att tydliggöra ursprunget på kvällen hade jag smugit in några finska julsånger. Jag hade ingen aning om vad låtarna handlade om men de var tydligen populära. En finne med rolig röst sjöng tydligen något om att han tycker om alla kroppsdelar fick jag förklarat för mig. Jaha så gör man tydligen i Finland om julen. Man hyllar kroppen och dess delar. Inte för att jag ser en direkt koppling mellan julen och äggstockar men i Finland är detta tydligen detta som tvål och vatten.
Julmaten var fantastiskt god och julölen var kall. Klapputdelningen gick smärtfritt och alla gick hem. Ja nu är det inte långt kvar till den stora julen och då kan Gunna tillsammans med en mängd sverigefinnar lugnt fortsätta firandet. Ty vi har redan tagit bort spänningen och nervositeten kring julafton. Nu vet vi vad som väntar. Det känns tryggt.

Ärad och prisad

Gunna har blivit profet i sin egen hemstad och detta vid den ringa åldern av 26 år. Ja, så är det faktiskt. Förra helgen ärade jag min hemstad ett besök. Gunna var nämligen inbjuden till en utav de stora begivenheterna i Halmstad. Galan men guldkant på Halmstads näringsliv eller något sånt hette det. "Jaha?" tänker ni. Hur går det ihop med att vara arbetarromantiker? Ganska illa kan man tycka och det ända jag har att säga till mitt försvar är att jag var lovad tio tusen kronor om jag kom. Det är ungefär tio tusen anledningar om man en fattig student. Gratis mat och underhållning var jag också lovad och så blev det.
För några veckor sedan ringde en stiftelse till mig och sa att de ville ge mig pengar för att de tyckte att jag var duktig. Hoppla, men jag tackar jag. Jo stolt som en tupp förklarade jag det för kamraterna i skolan. Att en kille ifrån Halmstad skulle få pengar för att snickra är faktiskt ganska otroligt. Ty möbelsnickarskrået är ett ganska konservativt skrå. Begrepp som Stockholmssnickare klingar fortfarande bättre än att man som Gunna bara vara en simpel provinsialsnickare. En hillbilly, bondtölp, ladgårdstomte eller helt enkelt bara en lantis som inte "förstår sig på det fina hantverket". Äntligen kunde Gunna ge sina Stockholmarna en lång näsa. Visst det krävs att bönderna ska prisa bönderna för att jag ska få ett pris men lyckan var ändå stor.
Den långe H var chaufför för kvällen då Gunna skulle ta emot den stora vi i femman checken på stadens finaste hotell. Vi kom lite tidigt dit ty jag tycker inte om att vara sen. Detta gjorde att jag fick under en längre tid stå utanför ingången och vänta på att stiftelsens ordförande skulle komma och ta emot mig. Kallt var det och inte en enda människa. Så började de fina bilarna rulla fram till entrén på hotellet. Ut ur bilarna klev gubbar med fluga och gördel tillsammans med sina uppsnofsade fruar. Långa klänningar och meningslösa hattar. Gunna står kvar i kylan och ser vilsen ut. Jag var ganska vilsen men jag kände ändå en konstig glädje i kroppen. Jag skulle ju få ta emot ett pris och vara kvällen mittpunkt. Alla skulle ju älska mig. De snofsiga damerna och gubbarna gick med små steg mot hotellets glasdörrar. Gunna kände en stolthet där han stod. Damerna hälsade på Gunna med att nicka på huvudet. Gunna nickade tillbaka och fick en stor lust att sträcka fram sin hand och skaka deras. Så blev det inte. Damerna hade inte hälsat på mig för att jag var pristagaren och kvällens höjdpunkt. Nej, de trodde att Gunna som stod utanför dörren och väntade såg ut som dörrvakt. En smal och inte så skräckinjagande dörrvakt men anställd av hotellet måste han ha varit. Stoltheten i kroppen byttes ut mot en obehaglig pinsam värme som spred sig över kinderna. Tänk vad konstigt det kommer bli när dörrvakten kommer gå upp på scenen och tar emot hantverkspriset. Han ska väl inte ha något pris. Han är ju bara en dörrvakt.
Fler pinsamheter var att vänta denna annars ganska lyckade kväll. Halmstad media-elit var på plats nämligen. Den lokala slingan som man kan se i alla hyreshus i Halmstad. Media-eliten leddes utav den självkrönte drottningen Carita som inte kan intervju människor utan att få dem att känna sig som brottslingar. Hon bruka göra inslag ifrån invigningar och nyöppningar i Halmstad. Intervjuoffren tar hon oftast vid bufféborden när folk tar sin andra tallrik mat och så brukar hon säga:
-Du tar mat en gång till. Vad är det som är så bra med denna kvällen? Som den pristagare jag var och kvällens höjdpunkt var jag ett givet offer.
-Vad gör du? Börjar drottningen med. Gunna fattade inte riktigt vad det var för fråga och såg ut som ett frågetecken.
-Öh... Sen var det försent. Gunna var en brottsling och försökte svara så snabbt han kunde på de följande frågorna. Stressad och nervös kände jag mig och det syntes också har jag nu fått erfara.
Men prisad och ärad blev jag. Tomas Petterson roade näringslivseliten med en stå upp. Maten var fantastisk och Gunna kunde andas ut. Jag tror inte det kommer bli många sådana här tillställningar i mitt liv och om man bortser ifrån pengarna så är det faktiskt ganska skönt. För även om bönderna hyllar bondpojken i granngården så var denna bondpojke bara på besök i godsherrarnas fina gårdar. Han fick ta huvudentrén istället för köksvägen. Men bara för en natt. Och när klockan slog tolv blev min kärra till en pumpa.

Kinks och kyssen.

Gunna är faktiskt stolt över sitt liv. Stolt men inte nöjd. Alltid tar jag för mig och bjuder på det lilla jag har att erbjuda världen. Ja, jag är faktiskt en himla fin kille. En annan kille som är himla fin är inte så mycket kille som gubbe nuförtiden. Ray Davies är hans namn och han var frontfigur i ett utav sexiotalets största band, the Kinks. Gubben är ett geni som tyvärr inte fått den uppskattning han förtjänar genom åren. Hans diskbänksrealistiska texter går in genom örat på mig och kryper in i mina arterer och vener bara för att leta sig fram till mitt hjärta. Helt enormt bra faktiskt.
För någon söndag sen gick Journalisten och Gunna på Berns i Hufvudstaden. Där skulle nämligen en utav världshistoriens stora spela, nämligen Ray Davies. I sista sekund hade Journalisten och jag kommit fram till att detta skulle vi nog se. På vår sedvanliga söndagsfika spikade vi det. Klart att vi inte kunde missa ett sånt här tillfälle. Vi blev inte besvikna. Inte alls. Dylan var en besvikelse när jag såg honom för några år sen och jag var lite rädd att ännu en gud skulle göra platt fall framför mina ögon. Men som sagt Ray var fantastisk. Publiken bestod mest utav män över 50 och man kunde på sina håll ana fruarna till några män. Nu skulle gamla minnen återupplevas lös det om dem. Gunna och Journalisten var yngst och som de låtsasgubbar vi är njöt vi. En kvick och rolig Ray bjöd på en lysande föreställning. De enda besvikelserna denna kväll var förbandet som var något av det tråkigaste som jag sett på en scen. Detta fick i och för sig Ray att lyfta ännu mer när han kom upp efter dem. Att några gubbar i publiken stod och släppte väder under hela spelningen var lite besvärande eftersom många trodde nog att det var Journalisten och Gunna som inte kunde hålla tätt. Då fick vi gestikulera och dra våra tröjkragar upp över våra näsor för att demonstrera att vi var oskyldiga. Men likt Kjell Höglund vande vi oss av detta också och när Ray i slutet av konserten spelade Days var det svårt att dölja tårarna.
Så i fredags blev Gunna åter påmind om the Kinks storhet. Det var pub på skolan och sin vana trogen beslöt sig Gunna i sista sekund att stödja verksamheten. Vår studierektor var också där, honom har jag skrivit om förr och jag väljer att inte nämna honom vid namn för att undvika pinsamheter. Ja det är samma person som jag för två år sen frågade om han hade älskat med min dåvarande lärare. Gunna och studierektorn hamnde en stund vid samma bord där vi i all stillsamhet avnjöt en öl och en god konversation. Musiken stod på i bakgrunden och brummade. "Detta var trevligt" tänkte Gunna ibland. Så helt plötsligt spelas låten "Apeman" med just the Kinks. Likt en häger sträckte då studierektorn på sin hals som om han skulle lokalisera ett rovdjur.
-Vilka är detta?
-Det är the Kinks. De är helt underbara.
-Ja jag tyckte väl att jag kände igen det. Efter det flöt konversationen på i ett rasande tempo. Det visade sig att Studierektorn visste allt om detta band. Till och med när Gunna skulle försöka att imponera lite och förklara att Olsen Brothers hade varit förband till the Kinks på sextiotalet vad det jag som blev imponerad.
-Ja undrar om inte jag var och såg dem just då faktiskt. förklarade Studierektorn. Då brast det för Gunna.
-Hade du inte varit studierektor på min skola så hade jag kysst dig. Några av studierektorn anekdoter senare så var jag tvungen att kyssa jag honom i allafall. Det var visserligen bara på handen men budskapet gick fram. Den här mannen besitter kunskaper och erfarenheter som jag bara måste hylla på något vis. Kunskaper som sträcker sig långt förbi materialet trä, kunskaper som faktiskt räknas. Jo det kanske var lite överilat med att just kyssa honom men nu är det gjort och jag kan inte säga att jag ångrar det.

En ugn skulle man ha.

Ibland blir Gunna sugen på scones. Framförallt på söndagar. Det är ju så gott att vakna lite extra tidigt och ställa sig och baka scones till sin frukost för en person. Så blir det dock aldrig. Gunna har ingen ugn helt enligt studentbostadsbolagets vilja. Studenter lagar inte mat i ugn. De skola koka sin mat i liten kastrull på spis. Jaha, så är det att vara sämhällets parasit som staten inte vill kännas vid. Tacksam ska du vara att du får studera "gratis" i vårt fantastiska land. Gunna är visst tacksam att han får chansen att studera i detta nästan avvecklade välfärdsamhälle. Jag vill ju bara baka scones är det för mycket begärt? Jag undrar om Mats Odell, minister som rear ut sverige, gillar scones. Kanske att han sitter i sitt kristdemokratiska hem på morgonen och ber herren och sin fru om lite scones till frukost innan han går till sitt arbete som han snart inte har kvar då han i all hast råkar privatisera riksdagen. Till jobbet kör han i sin egna bil på en väg som han snart inte får åka på längre eftersom vägen ska bli privat. "Ja så får det nog bli" tänker Mats Odell på väg till sitt snart privatiserade jobb. Denna vägen ska inte staten betala. Han ringer till Fredde Reinfelt på sin ericsonmobil via det privatiserade telefonnätet och föreslår detta. Visst ska vi göra så Mats tyckte Fredde. Fredde sätter Åsa Torsensson på jobbet direkt. Ingen vet vem hon är ändå så där skadar det inte med lite dålig publicitet.
Ursäkta mig. Jag kände att jag kom ifrån ämnet för en liten stund. Som sagt, en lite ugn och möjligheten att få baka mig lite scones en söndagmorgon hade inte varit för mycket begärt tycker Gunna. Men det är det tydligen. Två små spisplattor ska du vara nöjd med. Konsekvensen utav detta är att min söndagsfrukost som jag gärna lyxar till lite består utav två kokta ägg. Två kokta ägg i jämförelse med scones är en klen tröst. Då säger mitt samvete:
-Men du har det ju faktiskt bra. Tänk på de svältande barnen i Afrika. När jag tänker på de svältande barnen i Afrika blir jag ledsen. Ja så ledsen att jag tappar aptiten. Jaha nu kan jag inte äta två fullkomligt fina ägg bara för att de svälter i Afrika. Och inte nog med det då påminner mitt samvete om hönornas situation också.
-Ska du verkligen stödja uppfödningen utav höns. Vet du inte hur de har det? Vet du inte att de bor så trångt att fjädrarna trillar av. Usch Gunna!
-Jo men jag ville ju bara äta lite scones.
-Det är ägg i de med.
-Jo men om jag hade haft en ugn så att jag kunde baka lite scones då hade jag inte börjat tänka på barnen i Afrika och de stakars hönsen. Jag hade varit lyckligt omedveten om allt det där. Mats Odell får sina scones varje morgon och han reflekterar inte över vad han gör.

Tysken och jag.

På torsdag kommer min gode vän och vapendragare Tysken till Huvudstaden. Tysken är en fin vän som jag är så glad för. Tysken och Gunna tar fram det gubbigaste hos varandra. På bråkdelen utav en sekund från det att vi ses brukar vi bli ungefär 35 år äldre i sinnet. Vår intressen går ifrån att vara pigga, nyskapande och busiga till att bli en orgie melodikryssande, promenerande, fika och stillasittande. Sitta stilla är en ädel konst som vi båda har vett att uppskatta. Förra gången Tysken gjorde  mig den äran att besöka mig spenderade vi mycket tid just sittandes. Härlig, inga överraskningar och inga krav på att upplevelsen ska vara något utöver det vanliga.
Visst händer det att vi hittar på upptåg av det ungdomligare slaget också men oftast är det något som bara oss helt plötsligt faller in. Som att gå ut i stadens vimmel och hävdar att vi kan prata flytande franska. Något som för övrigt tillslut brukar gå på själva och kanske blir lite övermodiga. Är vi inte fransktalande är vi förmodligen kändisar, släktingar till kändisar eller bara väldigt intressanta. Sådana upptåg är inte helt ovanliga att Gunna och Tysken tar sig till i varandras sällskap.
Anledningen till Tyskens besök denna gången är öl- och whiskymässan. Ännu en gubbig aktivitet som knyter det manliga vänskapensbandet hårdare. På mässan kryllar det utav män med specialintresset alkohol. Ett intresse gott som något kan man tycka. Egentligen är männen som alla andra män. Vi är blyga för varandra och öppnar oss helst inte. Men så länge vi inte gör det gör vi det. Det blev lite kompliserat märker jag. Men män öppnar sig inte för varandra på samma vis som kvinnor gör, inbillar jag mig. När en tjej eller kvinna vill lätta sitt hjärta ringer hon en väninna och så pratar de i timmar om allting. Män gör inte så. Män eller pojkar i vuxna kroppar skaffar sig ett intresse istället. Det kan vara fotboll, hockey, musik, shack eller varför inte alkohol. När kvinnan börjar direkt och i mina ögon lite påträngande diskutera sina problem eller syn på livet sitter mannen tyst. Mannen löser det genom sitt intresse. Då kan man bara i förbifarten öppna sig utan att någon gör en stor sak av det.
-Det här var en rökig whisky...mmm...jag är så förbannad på min kollega... rökig som sagt eller vad tycker du?
-Jo men inte som lagavulin...du får väl snacka med honom då... kommer du ihåg när vi var på whiskyresan?
-Ja vilken resa. Då drack vi ju Lagavulin...är det inte bättre om jag tar det med chefen då...Bowmore är ju också ganska rökig.
-Jo jo Bowmore är grejer det...jag tycke nog att du kan ge killen en chans och konfrontera honom först...skål!
Och så är det löst. Alla är glada utan att på något vis uttmanat den vänskap de har.
I helgen kommer Tysken till Huvudstaden då ska vi förkovra oss i vårt specialintersse öl och whisky.

Hönan agda.

För några år sen bodde Gunna och Tysken på Brogatan. Det var en härlig tid som jag gärna återkommer till. På den tiden bodde Anläggare Boman i en liten stuga ute i skogenn och hävdade att han aldrig skulle flytta in till stan. Några år senare och med facit i han kan jag bara konstatera att han ljög. Ibland sov han hos Anläggaren över hos Gunna och Tysken. Vid flertalet av de gångerna hade vi varit ute på krogen och han hade i rel lathet inte orkat gå ut i skogen utan istället valt att sova på vår lilla svarta tvåsittsoffa med söndersuttna fjädrar. Många kvällar på krogen och nätter på Brogatan ledde till lika många bakfulla helgmorgonar. Dessa morgonar hade alla sina rutiner som följdes slaviskt enligt Gunnas önskan. Var det lördag var det melodikryss och Tysken diskar efter frukost medans Gunna och Anläggaren breder ut sig i sin självömkan. Var det söndag var det gubbfika på rengbågen iklädda slips ochs sen gick vi hem och bredde ut oss i vår självömkan.
En lördag när Anläggaren hade sovit över och Tysken stod och började med disken som han brukade sa Anläggaren något som skulle bli en väldigt avgörande ska i mitt liv. Han och vi visste inte om det då men så blev det. Bara för att vara lite fräck i truten som Anläggaren gärna är ibland sa han helt appropå ingenting:
- Tänk om man fick ta nån lite långsamt bakifrån nu. Gunna och Tysken som hade lyssnat lite halvhjärtat på Anläggaren utläggning hajjade till och kunde inte låte bli att skratta. Sa han verkligen det vi trodde att han sa? Ja det hade han ju gjort. Efter en lång stunds skrattande och kroppsvridningar slutade vi skratta. Vi återgick till att tycka lite synd om oss själva som mådde lite dåligt. Efter nån timme när smärtan och yrseln hade lagt sig en aning satt vi alla tre och tittade tomt in i tv-rutan. Ljudet var av och jag slog några lösa ackord på min uckulele ty min kropp orkade inte med den stora tyngd en gitarr hade uppbringat. Jag spelade samma ackordrunda om och om igen medans våra tomma blickar fortsatte att stirra in i dumburken. Så helt plötsligt hör jag Anläggaren sjunga lite tyst och stötvis:
-Jag ska ta dig lite långsamt bakifrång....Jag ska ta dig lite långsamt bakifrån... Ja så ska det naturligtvis vara tänkte Gunna. Anläggaren är ett geni utan att veta om det. Så kom det sig att Gunna och Anläggaren i den stunden skrevs ett stycke musikhistoria. Inom loppet av nån timme hade vi skrivit en helt fantastisk liten sak som på samma gång är lite fräck och vågad.


Vers. Jag var ute med jobbet ikväll och kom hem nästan kvart över två
Du sa att jag var full och ville helst att jag skulle gå
men du var så fin där du låg så jag försökte att kypa på
Ja fin och sexig där du nu log i din nya särk i flanell

Ref. Jag ska ta dig lite långsamt bakifrån
du kommer inte känna nånting
jag ska ta dig lite långsamt bakifrån
du kommer inte känna nånting

Vers. Med mina fumliga fingrar försökte jag nu bestiga din kropp
du skällde ut mig med din gälla röst ocg sa att min hand den skulle bort
det var magiskt, erotiskt ja allt på en gång när du kallade mig för ett svin
men jag försökte att lugna dig jag sa jag älskar bara dig och jag tror nog att du vill

Ja så lät det då och så låter det än. En hemsk visa om den berusade äkta mannen som efter en sväng på krogen känner sig lite pilsk och kommer hem till sin inte ont anande fru. På alla vis är denna visa så politiskt inkorekt som det bara är möjlig men vi kunde inte låta bli att gilla den. Hemsk och rolig eller hemskt rolig om ni så vill. Efter några mindre tillställningar där låten uppfördes på var succén ett faktum. Jag fick stå i centrum på alla fester och sjunga en ful sång. Härliga tider tänkte jag.
Nu är det flera år sen denna bit blev till men fortfarande sjungs den på fester. Ofta kan alla texten eftersom den sjungits så många gånger. Killarna brukar vråla allt de har när det är dags för refräng och tjejerna är faktiskt bäst på verserna av någon anledning. Kanske att de har hört jus dessa ord några gånger.
När Cornelis skrev Hönan Agda visste han nog inte att den skulle bli en sån höjdare som det blev. Han har även ångrat låten har jag läst mig till. För tillslut var han "bara" den där som gjorde Hönan Agda. Alla kunde den och ville ständigt att han skulle framföra den. Alla hans andra fina och tänkvärda låtar hamnade helt plötsligt i skuggan för Hönan Agda. Jag undrar om min och Anläggarens "Ta dig lite långsamt" har blivit min Hönan Agda. Ingen vill höra mina vackra kärleksballader när de har druckit lite nej då ska gitarren på och så ska jag sjunga den fräcka biten. Nåväl ännu är det långt tills jag blir Cornelis på de andra planen i livet så jag känner mig lite stolt att få vara Cornelis ibland. Ta dig långsamt hönan agda.

Den lilla lilla staden.

Gunna har kommit till insikt att Huvudstaden bara krymper och krymper. I nyheterna läser jag ständigt att den expanderar men så är det inte. Allt blir bara mindre och mindre.
Att födas med nedsatt förmåga att orientera sig är ett handikapp som det ofta tas för lätt på. Jag känner nog ingen som har så dåligt lokalsinne som Gunna. Väldigt sällan vet jag var jag befinner mig. Detta kanske man kan tycka är en liten söt egenhet som man lätt kan skratta bort. Men jag skrattar inte. Jag gråter inte heller för det hade inte gjort saken bättre. Jag får snällt finna mig i att jag inte vet var jag är.
Mitt lilla handikapp var och är något utav ett problem när man bor i Sveriges största stad. Det var ett problem när jag bodde i Halmstad också och till och med i lilla Grebbestad. Utan problem kunde jag ta omvägar på dessa orter och inte är det bättre i Stockholm. Jag klarar ju mig alltid och jag kommer oftast fram. Vägarna går dock sällan spikrakt och förmodligen har jag gått längre än den genomsnittliga svensken i mina försök att hitta målet.
När jag flyttade till Stockholm insåg jag gensat mina begrensningar och fick snabbt utveckla ett system för att ens ha en chans att komma någonstans. Jag lärde mig tunnelbanesystemet. Om jag hade lite koll på det kunde jag alltid komma hem när jag irrat bort mig alldeles.
I år ska jag dock bli bättre har jag tänkt. Och då Journalisten ständigt ger mig utmaningar i den riktningen gäller det bara att haka på.
Igår tvingade han mig att gå hem ifrån vårt söndagsfika. Snabbt förklarade han för mig hur jag skulle gå och så pös han iväg och lämnade mig inget annat val än att traska från Odenplan till Sickla. I min föreställningsvärld är det lika lätt som att gå ifrån Kairo till Sveg. I verkligheten var det dock inte så. Nej det var faktiskt inte alls så långt. Döm om min förvåning när jag ett tu tre stod utan för Åhlens:
-Va? Är jag här?! Redan, det är ju helt otroligt. Jaha då är inte staden så stor iallafall. Det är oftare och oftare som jag kommer till denna insikt. Staden krymper. Inte att jag tror att jag skulle hitta samma väg en gång till men en viktig tröskel är passerad. Jag vågar och ju mer jag vågar desto mindre blir Stockholm.
Staden krymper på fler vis en det. Det är faktiskt inte omöjligt att springa på folk man känner. Vem kunde ana att man skulle träffa fler Halmstadbor i Stockholm än i Halmstad. Riktigt så är det naturligtvis inte men de blir fler och fler. Fredagen bjöd på ett återseende som inte var planerat. Mitt inne på McDonalds träffade han två gamla klasskamrater ifrån gymnasietiden. Joel och Rasmus. Vi gillade aldrig varandra och det märks fortfarande när man ses. Sist vi träffades slutade det med att Rasmus fick en öl över sig efter att han kallat mig moderat. Jag minns då att jag tyckte det var skönt att jag skulle flytta till Stockholm där jag inte skulle behöva träffa honom igen. Tji fick jag för ju mer staden krymper desto fler obehagliga återseenden väntar.


Båten, Pumpen och jag

Gunna har haft sommarlov från kanske en utav världens bästa möbelsnickeriskolor. Det var skönt vill jag lova. Något annat som var väldgt skönt var att jag har haft semester ifrån mig själv. Jag har helt enkelt inte frossat i min vardag och reflekterat över allt jag gör. Därför har ni kanske märkt att det inte har hänt så mycket den senaste tiden på Gunna-bloggen. Jag ber om ursäkt för alla besvikelser detta kan ha orsakat. Men det var ett måste för att jag ska orka med mig själv ett tag till. Det blir ju lätt Gunna ditt och Gunna datt om allting.
Hur som helst har skolan åter dragit igång. Nytt för i år på kanske en utav världens bästa möbelsnickeriskolor är förutom att en ny kull studenter förväntansfullt har börjat också att skolans flytt är klar. Numera ligger skolan på Lidingö. Första dagen möttes vi utav stolta lärare som likt påfåglar bröstade upp sig vid de nya maskinerna och salarna. Stoltheten kan bara jämföras med den lame mannens lycka då Jesus sagt:
-Ta din matta och gå. Ibland fick Gunna bita sig i läppen för att inte säga något opassande till tupparna. Allt har blivit mer. Huset är större, arkitekturen mer storslagen, låsen är fler, dörrarna kräver kort och kod, man bugar djupare inför den stor mästaren, går mjukare, talar tystare, reser längre och amen.
På tal om resan så är det en mycket trevlig detalj i det hela. Min första tanke när vi skulle ut på Lidingö var att nu kommer resan bli lång och hemsk. Bussen till Slussen, röd linje till Ropsten och låtsaståget på lidingöbanan till Larsberg. Hela vägen på morgonen och sen hela vägen hel på kvällen. Usch och tvi vad jobbigt det lät. Men så sa Numran någon dag innan skolan drog igång att det förmodligen fanns en båtlinje ut till Lidingö som man skulle kunna ta. Som de goda grannar vi är kollade vi upp detta närmare och jodå. Visst var det på det viset. Så nu är det båt som gäller för hela slanten. Varje morgon kommer Numran inom baracken och hämtar mig. Som två glada spelemän cyklar vi till båten. Jag har precis myntat uttrycket att vakna som ett glas champagne. Och det mina vänner är inte ett dumt sätt att vakna. Ny dag, nya möjligheter, noll-noll och vakna som ett glas champagne. Kanske att jag till och med kommer skriva en ny lapp att sätta i badrummet. Under "Du är inte värdelös" kan det kanske stå "noll-noll och vakna som ett glas champagne".
Vid båten är vi några glada resenärer som väntar förväntansfullt varje morgon. Gunna, Numran, Pumpen och Pumpens kompis. Pumpen har en cykelpump i en gammal läskback  som han händigt har fäst på sin pakethållaren. Varje morgon rullar han till båten bara för att kliva av sin cykel och pumpa däcken lite i väntan på att båten ska komma.
Trots att jag bara ahr åkt tre dagar så känner jag mig som en i gänget. Imorse så hejade Pumpen glatt på mig när han kom på sin cykel. Stolt och lite generad hejade jag snabbt tillbaka.
-Så jävla nöjd. hörde jag Numran säga då hon syftade på en stolt Gunna som inte kunde sluta hånflina. Och ja, klart hon hade rätt. jag var "jävligt nöjd". Så nöjd som den lame var då Jesus sa:
-Ta din matta och gå.

Alla mina jag.

Gunna är en kille med många ansikten och namn. Detta blev jag varse om igår igen. En kamrat till mig berättade att hon hade försökt beskriva vem jag är för en kompis. Det hade inte varit det lättaste. Till slut hade dock förklaringen kommit:
-Han ser ut som om han var med vid Ådalen 1931. När jag hörde den förklaringen kunde jag inte låta bli att skratta. Sen blev jag lite rörd. Eller det skulle jag kanske inte alls? Det kan ju vara så att min kamrat tycker att det ser ut som om jag verkligen var med vid Ådalen 1931. Att jag idag är jätte gammal. Eller så kanske hon tycker att jag ser ut som om jag skulle kunna tänka mig att skjuta ner civila människor bara för att göra företagarna nöjda. Jag väljer dock att tro att min kamrats förklaring som dock känns en aning krystad syfftade på min ständigt bultande arbetarhjärta. Sånt syns vill jag tro. Det kan också tänkas att det är min vegamössa och min randiga vårkavaj som gav dessa associationer. Allt är en tolkningsfråga.
En period i livet var jag brevbäraren. Jag arbetade och levde som en riktig postanställd. Jag förlikade mig men denna bild utav mig och tyckte stundtals att det bara var trevligt. Jag kan fortfarande sakna den bilden ibland. För Gunna är en person som inte har något emot att hamna fack. Jag placerar dagligen in personer i fack. Det är så vi håller reda på alla vi träffar. Jag är naturligtvis inte ensam om att göra detta. Min gode kamrat den långe H. är i största grad en sådan människa.
För ett tag sen fick jag ett sms av den långe H. "Jag har bytt sida. Jag har också blivit en senapsmänniska." Ja då var vi två. Några månader tidigare hade nämligen H. reagerat över att jag bara tog senap på min korv med bröd.
-Ska du inte ha ketchup?
-Nej jag gillar när det bara är senap. Detta föranledde till att han tryckte in mig i senapsmänniskofacket. Jag var redan i småkaksfacket. Den långe H. har nämligen kommit fram till att vi som kommer ifrån Åled gillar småkakor.
-Du gillar väl småkakor?
-Ja det är ju gott.
-Jag gillar också småkakor. Det är vi ifrån Åled som gillar det. Vi är även saftmänniskor. Man kan nog anta att H. har ringat in de visentliga delarna utav mig som gör mig unik. Skönt. Då vet vi var vi har varandra.
Gunna har naturligt vis haft många smeknamn med åren. Alla de speglar den personen jag var vid tillfäller när jag fick det. Som om mitt vanliga namn inte räcker till. Kanske att den dagen jag slutar få smeknamn slutar utvecklas som människa och bara blir Gustav. Det vill jag i så fall inte vara med om. Nej det blir låt smeknamnen hagla. det blir som små fotografier från olika stadier i livet. Tusse, ungen som inte kan utala sitt namn korrekt. Gurkan, den roliga mellanstadielven. Gurra, killen som spelar i band. Gusten, brevbäraren. Goodstuff, kocken på irland som får oförtjänat mycket beröm. Gunna, från början ett skrivfel utav Hallandsposten som har kommit att symbolisera snickaren, filantropen och arbetaren med det stora hjärtat. Snygg-Gustav, visserligen ett namn jag hittade på själv i hopp om att det skulle bli en hit men dock ett smeknamn som fick några månader. Jag har säker hafr fler namn som jag inte kommer på i skrivande stund. Poängen är att alla dessa namn är ju jag. Precis som jag är senapsmänniska, saft och småkaksmänniska, brevbäraren, snickaren, gitarristen, den där rolige, han som bara vill ha en kram och nu även han som ser ut som om han var med vid Ådalen 1931.

Jaha. Det kanske är så här.

Härom dagen såg Gunna GB-gubben. Ni vet den där äkligt glada clownen som är symbol för GB-glass. Journalisten var rädd för clowner när han var liten och med handen på hjärtat så tycker väl väldigt få människor om dessa cirkusars pausunderhållare. För det är just vad de är. Pausunderhållare i väntan på elefanterna eller hundarna som kan cyckla och räkna till tio. De blir inte mer än så och kanske är det därför de gråter bakom masken. GB-glass marknadsför sig alltså med denna clown och har väl alltid gjort. Han har blivit en så van syn att man reagerar inte längre när man ser honom. Bakom det äkliga leendet så gråter han. Eller snarare grät. För nu kommer jag till varför jag över huvudtaget tog upp ämnet GB-gubben. Han har skaffat fru. Det är sant. Numera kan man se GB-gubben ståendes leende brevid sin lilla GB-fru. GB-frun ser snäll och glad ut och påminner mig lite om Siv som lagade mat på dagis. Hon liksom GB-frun har permanentat hår (jag kan inte svära på om Siv fortfarande har det) och ser ut som en som skrattar mycket. "Jaha nu har den jäveln gott och skaffat fru." tänkte jag första gången jag såg det lyckliga GB-paret. "Hur kan han lyckas och inte jag." Är jag så motbjudande? Ja uppriktigt sagt så var jag förbannad. "Från och med nu köper jag bara SIA-glass. Om inte Sia helt plötsligt får för sig att presentera den nakna ängeln för en naken ängelfru."
Men så för ett tag sen när jag vaknade i min barck en söndagsmorgon och låg och funderade lite över livet så kom jag till insikt. Kan inte GB-gubben få vara värd en liten fru. Han som stått år ut och år in ute oavsätt väder bara för att le, le, le och sälja glass. Klart att han ska ha en fru. Inte för att han ser lyckligare ut för det. Han ler precis lika mycket som vanligt. Lyckan går kanske inte genom en fru. Det är eventuellt något annat som gör en glad. Om jag skulle ta och testa på att söka någon annanstans än i fru-världen. Ja så fick det bli. Mitt första steg var att jag gick och köpte mig en burk fylld utav omega3-kapslar. Det ska vara bra till allt möjligt. Smart och glad ska man tydligen bli. Redan efter första kapseln slog placeboeffekten in. Jag kom på ett bra sätt att ställa de diskade glasen på diskbänken. Nu kunde de torka utan att det blev kvar vatten på insidan av glaset som inte hittar ut. Jaha. Tänka sig att jag redan börjar bli smart. UNdra vad som kommer komma här näst.
Så igår satt jag och Spiken och pratade på lunchen. Vi diskuterade hur skönt det var när man jobbade en gång itiden och kom upp tidigt på morgonen. Inte som det är i högskolans värld där folk brukar droppa in strax före lunch. Nej, rejält tidigt ska det vara så man inte hinner känna efter. Man ska gå upp, äta sin frukost, borsta sina tänder och först när man sitter på bussen kommer man på sig själv med att vara trött. Då är det för sent att gå och lägga sig igen. Istället får man åka vidare och sen bara sätta igång när man kommer fram. När jag en gång i tiden jobbade på Posten var det på detta viset och som jag trivdes med det. Att gå runt och låta kroppen arbeta som en maskin utan att hjärnan skulle lägga sig i och förstöra allt. Det är ju skönt när det bara susar lite. Idag slog vi slag  i saken. Klockan 07.00 träffades Spiken och Gunna i skolan. Först på plats och ivriga på att börja jobba. Som jag har jobbat idag. Det har bara svischat om mig inne i verkstaden. När de andra studenterna började komma till skolan var jag pigg som en liten mört. Jag visslade och hälsade alla välkomna till ännu en dag i livet.
-Härligt att se dig. Kunde jag säga när en trött nuna kom innanför dörren. Kan det vara omega3 eller är det bara den arla morgonstunden som fått mig på så gott humör? Inte en aning. Men ett är säkert. Jag tycker det är roligt att GB-gubben har fått sig en fru.


Ibland värmer den mest banala komplimang

Gunna är inte värdelös. Om detta har jag skrivit tidigare. Då förklarade jag om mina lyckönskande ord till mig själv i badrummet. Som ni säker har begripit så skriker denna tunna kropp och detta sinne efter uppmärksamhet hela tiden. Som ett litet spädbarn som bara skriker och skriker tills någon lyfter upp mig, ger mig mat eller kollar om jag har bajsat, kräver jag att bli sedd. Varför är det så? Visst vi har ju den ständigt återkommande frufrågan. Avsaknaden av ugn. Att ständigt vara fattig. Att veckan höjdpunkt är att fika på söndagar. Att jag kan jobba på något i en vecka bara för att nästa vecka upptäcka att det var fel, fel, fel. Kanske en kombination utav allt. Hur det nu än ligger till så måste det sägas att det är alltid skönt att höra av någon att man har gjort något bra, att man är snäll, en god vän eller liknande. Så idag kände jag att jag skulle suga åt mig.
Det är ju mycket som inte riktigt har klaffat på sistone. Visst jag har ju fått min dyra barack som jag är väldigt glad över. Jag har fina vänner i både Halmstad och Stockholm. Ja det och mycket mer är jag tacksam över. Men ni vet hur det är när inget blir en riktig fullträff. Man kommer bara nästan fram till tanken. Man lagar mat och så tänker man att detta kommer bli vansinigt gott och resultatet blir det bara lite ointresant och segt. Man har två tvapparater på sin trisslott och skrapar sista rutan och där gömde sig lottens andra 25kr. Man tror att man klappar lite lätt och eggande på ett lår i tron att det är den där snygga tjejen och så visar det sig att det istället är en kille man har från och med nu ett väldigt kondtigt förhållande till. Man snickrar på "kanske världens bästa möbelsnickeriskola" och resultatet blir bara ordinärt. Ja blir det på detta viset tillräckligt många gånger så känner man bara att, fan jag är ju inte bättre så varför låtsas. När man var liten så trodde man att man var bäst i världen. Sen begrep man att det fanns kanske några som visste lite mer. Gradvis har man kommit till insikt. Vi är ju alla bra och dåliga. Tyvärr så ser vi kanske lättare allt som vi är dåliga på nuförtiden. När man var tre år och ritade något så tittade man på sitt verka och kände en varm känsla i kroppen. Tänk vad mycket beröm man fick för lite färgkritsstreck som inte liknade någonting.
-Det är en hund va?
-Nej det är en atomkärnas klyvning.
-Jaaa, nu ser jag. Jätte fint. Sen blir man lite äldre och då ska man helt plötsligt lära sig att ta kritik. VIssa klarar aldrig det. Att acceptera att något kan göras bättre är ju som att erkänna att man har fel. Vilket sin tur innebär att man inte är bäst längre. En smärtsam insikt i början som man måste lära sig att leva med. Jag är inte bäst. Kanske inte änns näst bäst. I värsta fall är jag sämst. Alla kan vara sämst på något. Precis som någon är bäst. Väldigt få är bäst och sämst. De allra flesta utav oss är mediokra om änns det. Lär er vara stolta utav det. Vissa saker är man kanske bra på. Men framför allt ge varandra komplimanger. Ty den mest banala och intetsägande komplimang värmer i det kallaste utav hjärtan. Man sträcker lite på sig och känner att jo visst. Det är inte bäst men det duger.
Idag kom det en komplimang ifrån en annars komplimangsnål lärare. Kanske tiggde jag om den kanske inte. Det spelar ingen roll. Jag kände bara värmen i bröstet på mig när han sa:
-Du är inte världens sämsta snickare. Nej det är jag inte. Jag är inte värdelös.

Mina fruar i serviceyrket

Gunna har skaffat sig några låtsasfruar. Ja ni såg rätt, plural. Flera små fruar runt om i staden som numera är mitt hem. Kanske att det är en försvarsmekanism. Jag vet inte men det känns lite mysigt iallafall. Runt om i den stora staden finns det några butiker som brukar få besök utav en snickarstudent som en gång var snyggast på "Klubb King Kong". Jag och spiken brukar gå runt och titta på mina fruar och fantisera om hur fint det vore om de bodde i min barack. Inte alla på samma gång men en i taget. Ibland köper jag något av min fru bara för att få prata lite med henne. Det brukar låta så här:
(Frun) - Hej!
(Gunna) - Hej!
(Frun) - Var det bra så?
(Gunna) - Ja tack.
(Frun) - Kort?
(Gunna) - Yes.
(Frun) - Vill du ha kvittot?
(Gunna) - Ja tack/nej det behövs inte. (Det sista kan variera lite.)
Efter dessa ord är utbytta brukar vi titta varandra djupt i ögonen och så går jag ut ur affären alldeles röd i ansiktet med ett belåtet leende på mina läppar. På gata pratar jag och Spiken om hur vi tyckte att det gick. Jag brukar känna mig ganska nöjd medan Spiken inte tycker att jag försökte riktigt på allvar. Jag har försökt förklara för honom att även om jag är störtförälskad i min kassörska just när jag ser och pratar med henne så är jag ju inte kär på riktigt. Vi känner ju inte varandra och hon träffar ju flera hundra som mig varje dag och kan omöjligt komma ihåg mig. Trots att jag kanske är en ständigt återkommande kund och behandlar henne med respekt. Nej, hon förblir nog bäst som den lilla låtsasfru hon är. Dessutom kan man undravad alla mina andra låtsasfruar skulle säga om jag började att favorisera en av dem. Det känns bäst att ge dem lika mycket uppmärksamhet och tänka på dem lika mycket.
Vissa som känner till alla mina låtsasfruar tror att jag bara är feg som inte vågar ta våra förhållanden till en ny nivå, men så är det inte. Nej istället är jag nöjd med att vara lite kär på Ica, Lagerhaus osv. Alla fyller sin funktion och är fin på sitt eget lilla sätt. Fattar ni vilken egokick att ha så många fruar som bara vill ha en? För det vill de ju. De trånar och suckar när jag kommer fram till deras kassor och tänker:
-Jag vill ju bara ha den där killen som blir röd i ansiktet när han pratar med mig. Jo jo ni kan ju  bara tänka er. Precis som jag behöver mina låtsasfruar behöver de mig. Men vi har alla en tyst överenskommelse om att vi har varandra bäst i fantasin och då ska vi inte förstöra det med onödig konfrontation och fysisk kontakt.

RSS 2.0