Kaffe och Finska pinnar

Gunna har återvänt till Halmstad för sommaren, eller Halmstad och Halmstad. Jag har flyttat in hos morsan och far. Herre gud, vilket spännande liv jag ska leva här i sommar. Möjligheterna är oändliga. Man kan sitta i solen och dricka en kopp kaffe till frukost. Senare på dagen sådär framåt halv elva tiden kan man ta en kopp kaffe till och en finsk pinne. Smörgås till lunch eftersom morsan jobbar och jag och min far är för lata för att tillaga något extavagant. En kopp kaffe efter lunch. Klockan tre tar jag och min far en ny kopp kaffe och en finsk pinne. Halv fem kommer morsan hem. Det ska vi fira. "Jag sätter på bryggaren" sprätter min far ur sig. Så fortsätter det dag ut och dag in.
Jag har inte börjat på mitt jobb för sommaren ännu. Vilket betyder att man ska få tiden att gå. Jag har inget problem med att vara ledig om bara någon annan var det. Men folk har blivit stora nu. Har riktiga jobb att gå till på morgonen och vila upp sig ifrån på kvällen. De längtar efter sina fyra veckors semester i slutet av sommare, för man vet ju att solen kommer först då. Själv ska jobba i slutet av sommaren. För då ska folk på mitt jobb njuta av solen och uteserviringarna. Helst av allt skulle jag vilja vara ledig hela sommaren iår. Detta är narturligt vis inte möjligt. För efter sommaren kommer en höst som man ska överleva. Då går alla mina stora kamrater tillbaka till sina arbeten och tjänar pengar. Upp tidigt på morgonen och vila sig på kvällen. Var tar jag vägen? Jag vet detta inte ännu. Har ju sökt till lite skolor som jag väntar på besked ifrån. Då får man försöka att leva på sitt studiebidrag en tid. Det är fint det. Annars kanske jag kan få lite timmar på gruppbostaden (mitt nya jobb). Jag kanske blir stor i efter sommaren om jag inte kommer in på någon skola. Blir den i hela cirkusen. Blir glad åt onsdagar för då "vänder veckan". Köa på systemet på fredagarna. Nöja sig med ett glas vin för man är så trött efetr en lång arbetsvecka. Vilken jävla insikt!
Nu ska jag ut i solen och njuta utav att jag ännu är liten.

En epok går i graven.

Idag gjorde Gunna något livsavgörande. Ett steg i en riktning. Jag vet inte om det var rätt riktning men det var ett steg. Gunna ringde till sin arbetsgivare sedan många år tillbaka och sa upp sig. Ja ni ser rätt. Mannen som har gett den annars så anonyma brevbäraren ett ansikte och åsikt slutar med sitt kall. Det låter väldigt dramatiskt och det är precis så det känns. Posten har alltid varit en punkt i livet att komma tillbaka till. Som skyddsnätet en lindansare har att falla ner i om han gör ett snedsteg. Gunnas liv har varit på Posten, Irland, posten, Skottland, Posten, Grebbestad, posten, Grebbestad igen och nu...Jag entrar ett nytt kapitel i livets maskerad. I alltförmånga sommrar har jag blivit förbanad över brevbärarnas situation och alltförlänge har jag bitit mig i läppen inför hur Sveriges brevbärare behandlas. Det handlar inte om att Gunna släppertaget om ett sjunkande skepp, blundar och blir småborglig. Nej, jag glömmer er aldrig. Många fina minnen har jag från mina år i postens uniform som jag inte ska gå in på nu. Jag kan bara säga att det är dags för mig och gå vidare på min lina fast denna gången utan skyddsnät att trilla ner i för att sedan klättra upp igen. Som ni säkert vet så hoppas jag att jag ska få studera vidare i några år till innan "livet" börjar men ingenting är säkerst och jag kan knappt somna på kvällarna för att jag är rädd att jag inte ska höra min telefon ringa med besked. I sommar flyttar Gunna hem till barndommens stad i väntan på besked. Under tiden ska Jag arbeta, inte på posten, kanske att man ska prova på något annan yrke. Jag har fått jobb på en gruppbostad. Detta ser jag fram emot. Nya utmaningar och nya människor men samma Gunna. Posten får klara sig utan mig även om jag alltid kommer att behöva posten. Kanske kommer jag stå en vacker dag i chefens kontor med mössan i näven och en osäker blick tiggandes om att jag ska få börja jobba igen... Men inte just nu. Farväl mitt gamla liv. Godmorgon världen.

RSS 2.0