Hur var det med solidariteten?

Usch Gunna! I fredags var Gunna på Stockholms centaralstation i tron att han skulle åka till Malmö. Jag hade pratat med Långe-Fredrik för ett tag sedan och han hade bjudit ner mig till parkernas stad. Det skulle vara någon form utav inflyttningsfest och han ville väldigt gärna ha med mig på festen som en liten extra krydda. Det kan man ju förstå (han vet inget om min vita månad, för han läser nog inte min blogg). Hur som helt var han så angelägen att ha ner mig till Malmö att han erbjöd sig att betala min biljett. En så fin inbjudan i solidaritetens tecken kan man ju inte neka. I sista stund blev det klart att jag skulle åka. Jag har lite att göra i skolan nu så jag var lite tveksam först om jag skulle hinna men på fredagens morgon blev det definitivt . Jag gick från skolan strax innan lunch för att ta tunnelbanan till Centralen. Vi hade inte hunnit köpa någon biljett ännu men det skulle väl inte vara några problem att köpa ett färdbevis mellan Sveriges största- och tredje största stad.
Tji fick vi. När jag skulle köpa biljetten var alla slut. Tågen var fulla sa automaten. Det här kan ju inte stämma tänkte jag och gick in för att fråga en riktig människa. En sådan som fanns förr i tiden långt innan datorerna kom och friställde alla som jobbade på tågstationer, banker, posten, skivbutiker och industrier. Ja, de där som ser ut som vi gör, pratar som vi gör och tar sig en bläcka ibland som vi gör. När jag hade lyckats att leta upp en människa av 1950 års modell, förklarade han att automaten hade rätt. Biljetterna var slut till Malmö. Han försökte istället att erbjuda mig en plats på tåget till Linköping. Då undrade jag om det gick några tåg ifrån Linköping till Malmö. Svaret var, Nej.
Jag blev lite snopen där jag stod i Centralens vänthall utan något att vänta på. Jag ringde upp Långe-Fredrik och förklarade läget. Han blev också snopen. Vi kom fram till att vi får ses någon annan gång. Jaha, tänkte jag. Jag gick in på pressbyrån och köpte mig Decembernummret utav Fine Woodworking och två stycken Snickers. Det var länge sedan jag åt Snickers, så det var inget konstigt med det. Jag var fortfarande förvirrad. Vad skulle jag göra nu? Skulle jag åka tillbaka till skolan och jobba eller "Vad händer?" som syster Martin skulle sagt. Jag plockade upp en utav mina Snickers. Hungern hade kommit smygande under min förvirring och behövde mättas. En halv Snicker är ungefär vad man kan ta i ett bett. Då blir de första tuggorna med öppen mun  innan man förflyttat allt ut i kinderna. Precis när jag gör detta och tänker på att Snicker är överskattat knackar någon mig på axeln.
- Ursäkta får jag fråga dig en sak? Det är en sån där tjej med en pärm i handen som vill att man ska skänka pengar till någon välgörenhetsorganisation. Min mun är full utav choklad och jordnötterna har klibbat igen tungan med gommen.
-Hmmunm. Får jag ur mig. Hon tolkar det som ett ja. Det var inte vad jag menade men det var för sent. Jag stod och försökte se intresserad ut sammtidigt som jag tuggade och tuggade. Ibland upplever jag det som lite svårt att höra när jag tuggar. Man hör bara maten och tänderna inne i huvudet. Jag vet inte riktigt vad det var för organisation hon kom ifrån. Till slut kom hon till huvudpunkten i sitt anförande.
- Så nu undrar jag om du skulle kunna tänka dig att skänka 300 kronor i månaden till oss för att hjälpa barnen? Jag svalde ner det sista jag hade i munnen och sa:
- Det hade jag gärna men just nu pluggar jag så jag känner inte riktigt att jag har råd.
- Då kanske du skulle kunna tänka dig att bara skänka 30 kroner i månaden. Det är en krona om dagen. Det har du väl råd med?
Då gör jag något oväntat som jag inte var beredd på själv. Jag ljuger...
- Jag skänker redan pengar till röda korset. Det får nog räcka. Man måste ju välja sina strider. Hon gör ett sista försök med 25 kornor i månaden men jag nekar henne och går iväg. 
Usch Gunna!!!!! Det är en sak att inte vilja skänka pengar till något som man aldrig har hört talas om eller bara hört hälften av för man har huvudet fullt utav Snickers men ljuga en annan människa som försöker vara solidarisk är en helt annan femma. Långe-Fredrik var ju solidarisk mot mig precis som många andra. Vad gör jag när jag har chansen att ge mitt lilla bidrag till barnen i tredje världen. Jag ljuger. Usch! Ikväll ska jag nog lägga några femmor i Rebell-Robbans gitarrfodral som en annan moderat när jag åker hem från Södermalm.

-Vi har öppen spis.

Idag köpte Gunna Eldkvarns senaste platta. Till er som inte lyssnat på den ännu kan jag bara säga:
-Gör det! Det är en fantastisk skiva. Jag kilade ner till PetSound efter lunch idag och gick med bestämda seg fram till disken och frågade om de fått in plattan ännu. Det hade de. På vägen tillbaka till skolan skickade jag ett sms till Journalisten."Nu är den min. Äntligen min." Jag var väldigt upprymd. Det tog inte lång tid innan jag fick svar. Vi växlade några meddelanden och det slutade med att jag fick vända tillbaka till PetSound bara för att än en gång gå fram till disken och säga "En till." Gubbarna ska tydligen spela i Stockholm snart. Det kryssar vi för i kalendern. 
Under helgen som var tog Gunna det lugnt. Det är ju vit månad. En trevlig bieffekt med vit månad är den att min kroniska söndagshuvudvärk har släppt. Istället för att gå på krogen valde Jag, Journalisten och Styv att gå på restaurang under lördagskvällen. För ett tag sedan hade Journalisten sett ett ställe som såg mysigt ut. Ganska nära Gärdet var det också. Eller rättare sagt det var precis vid fältet på Gärdet. 
Ska man på restaurang får man klä upp sig, boka bord och fixa luggen. Styv som inte ville hem innan besöket på Gärdet Stugan fick låna en skjorta av Journalisten som själv tog på sig sin bruna kostym och svarta överrock. Jag lånade en slips och min vegamössan fick agera huvudbonad (ett dåligt val med tanke på kylan). Journalisten ringde till Gärdet Stugan för att boka bord för tre stiliga killar. Medan han pratade med föreståndare växte ett leende över hans läppar. När han la på så sa han att vi var välkomna när vi ville. Man behövde tydligen inte boka bord. Restaurangägaren hade varit från Göteborg. Han var väldigt glad att vi ville komma till han lokal. Han hade till och med berättat att de hade en öppen spis. Vi gjorde oss lustiga över Göteborg ett litet tag för att sedan promenera till matstället. Styv som är från Gbg tyckte det var lite pinsamt att göteborgaren hade gjort reklam för sin spis. 
När vi kom fram blev vi helt plötsligt lite osäkra på om detta var en så bra idé. Vi gick in i allafall. Vi konstaterade ganska snabbt att vi klätt upp oss alldeles för mycket. Inne i stugan satt två britter med var sin öl framför den berömda spisen. De drack öl och såg gemytliga ut. Vad som hände där efter vet jag inte. Det ända jag vet är att vi kom liksom in i otakt och förblev i otakt. Vår matbeställning var lika märklig som menyn vi kunde välja ifrån. Förvirringen hos oss var lika stor som hos restaurangägarens när han försökte få fason på vår beställning. Vi visste inte hur vi skulle betala och inte fick vi sitta framför spisen som vi hade hoppats på. Folk pratade engelska och inredningen var en orgasm i allmoge. 
Hur som helst, när maten kom in var den väldigt god. Jag drack två ramlösa och en slät kopp kaffe efter maten. Grabbarna drack öl, vin, konjagare och singel malt. När vi gick hem kvarstod frågan. Varför var göteborgaren så stolt över den där spisen?

Jag ska köpa en röd sidenkavaj.

I måndags var Gunna på Nalen. I några månad har Stockholm gått och väntat. Ron Sexsmith skulle komma. Denna kanadensiska sing and songwriter är en utav mina utomnordiska hjältar. Det var när jag hade slutat gymnasiet 2002 (är det så länge sedan?!) som Ron blev en del av mitt medvetande. Hans texter och melodier är helt fantastiska. Sorgliga men med mycket hopp om att det ska bli bättre. Bland hans fans finns tydligen artister som Bob Dylan och Paul McCartney. Han är som man säger en artisternas artist. 
När jag fick reda på att Ron skulle komma till Stockholm såg jag min chans. Det är tydligen så att om man vill se artister är det bra att bo i huvudstaden. Något annt som är bra är att man kan gå på Nalen. Jag hade aldrig varit där tidigare så det var väl på tiden för ett besök på det anrika jazzpalatset. 
Nu när kanadicken skulle komma tänkte jag att det var ett lysande tillfälle att frälsa oinvigna. Journalisten ville inte följa med. Han tycker att Ron Sexsmith är skit-tråkig. Journalisten är fan mig inte klok. Istället lyckades jag övertala Danne-Styv och Decibel-Johan. Styv går i min klass och vi känner varandra från Grebbestad. Decibel jobbar med ljud, är kompis med Journalisten och var en av grabbarna som åkte på ålandskryssning. Jag och han hade sällskap till Nalen från T-banan. Styv skulle möta oss där. 
När vi kom in i lokalen häpnades jag utav vad litet det var. Eller litet och litet, på TV ser ju allt stort ut, så även Nalen. Vi var lite tidiga så vi bestämde oss för att gå till baren. Att dricka på en måndag i en vit månad kändes inte rätt så jag beställde en Ginger ale utan is. Den hade inte stått på kylning och var varm. Det såg ut som en öl och det var ju det viktiga. Decibel följde mitt exempel men tog is till sin. Gud så pinsamt... Vi gick fram mot scenen för att invänta förbandet. De gick på. Bandet bestod utav två kanadensiska tjejer som spelade gitarr. Det låter kanske lite högstadium med det var så mycket mer. De var bra. Mycket bra till och med. Vi viskade till varandra att det är sexigt med tjejer som kan spela gitarr och så tittade vi menande på varandra. Publiken var trött och gles. Knappast slutsålt. Det gjorde inget. Stämningen blev bara mysigare så. Så var det fem minuter paus. Plötsligt ser man att det börjar röra sig på scenen. Det är Ron som kommer på. Med sig har han en gitarrist som ser ut som Jonas Gardell och en basist med trucker- mustage. Ron hade på sig ett par jeans som var så där härligt ute. Det märks att han har nått en ålder då man tror att man har koll hur hopplöst ute man än är. Skorna matchade jeansen. En svart skjorta med passform som hämtad från GeKås-galgen. Över den en röd sidenkavaj. Den var skitball! Den gjorde resten av hans klädsel helt okej. Mörkröd med ännu mörkare slag. Det blänkte om honom. Kavajen tillsammans med Nalens scen gjorde kvällen tidlöst bra och vacker. Han var precis som jag hade hoppats och ännu bättre. Blygsam, nervös men med en ruskigt bra röst för sångerna. Styv bara stod och glodde. Vid ett tillfälle började jag nästan att gråta. Helt fantastiskt. Efter 35 minuter gick en monitor på scenen sönder och det läs som en kulspruta. Ron visste inte vad han skulle ta vägen. Det började att lukta bränt i lokalen och han sa att de måste lämna scenen. Decibel blev nervös och sa att det skulle bli skönt att komma hem tidigt. Jag försökte lugna honom eller kanske mest mig själv och menade på att problemet snart skulle vara fixat. Det var det. Ron äntrade scenen en andra gång. Denna gång med en gulguldigkavaj. Han var som en stolt påfågel. Han ursäktade missödet och fortsatte att spela. Det blev extranummer och Ron förklarade sin kärlek till Stockholm.
På vägen hem sa Styv att han var mer än nöjd med att han följde med. Jag var helt klar. Detta var en spelning jag sent kommer att glömma...och en sån där röd sidenkavajen ska jag köpa. Trots att jag aldrig kommer att bära upp den.

Var inte ledsna Volvo

Efter helgens äventyr ute till havs har Gunna försökt att få fotfäste igen. Flera gånger om dagen tänker jag på mitt möte med Stefan Sundström. Herre Gud! Det känns som träffen med Steffe bara växer och växer i mina tankar. Allt blir bättre i min fantasi. Allt utom det där med att jag knackade mig på näsan när jag sa att jag var "en big fan". Det är nästan så man skulle ringa till honom och säga att det inte var jag. Just den där knackningen på luktorganet kanske tolkades som att jag var ironisk. Det var jag ju absolut inte. Fan nu lät jag ironisk igen. Det är därför jag har så svårt för ironi. Jag låter alltid ironisk till fel saker när det inte är meningen.
-Det här var ju jätte gott
-Vad snygga byxor
-Du är snygg
-Du har rätt
-Tacka vet jag buskis och revy.

Förra onsdagen före helgen vi åkte ut på havet för att njuta av våra hjältar var Gunna med och höll i en fest för Carl Malmstens skolans gesäller. Det gick i princip ut på att vi förstaårselever skulle arrangera en fest för några personer vi aldrig träffat. En tradition på skolan som har varit med i många år. Jag låter bli att uttala mig om vad jag tycker om sådana traditioner. Det är bara att acceptera. Hur som helst var festen en dunder succé. De andra som var med och fixade festen hade slitit som djur innan slakt för att allt skulle klaffa. Jag får säga att jag är imponerad av vissa personer engagemang. Min uppgift under kvällen var att hålla i ett lotteri. Under de senaste veckorna har några elever samlat in fina och mindre fina priser till detta. Sedan hade vi sålt lotter och under kvällen skulle själva dragningen gå av stapeln. För att lugna mina nerver innan jag skulle börja vara Loket var jag tvungen att ta till ett gammalt TV-knep. Jag drack öl. Inte överdrivet mycket men ändå. Detta är varför jag inte är lämpad för show-biz i det långa loppet. En kväll går an. Det gick lysande. När vi började pumpade jag upp mig själv. Munnen gick i ett. Jag skrek ut vinnarlotterna och småpratade med publiken. Var fräck och kvick. I mitt huvud var jag Ingvar Oldsberg, Ragnar Dalberg, David Letterman och Kristian Luuk på en och samma gång. Innan jag visste ordet av var alla priser slut. Men inte jag. Jag var odödlig. 
Efter lotteri och god mat gick kvällen in i nästa stadium. Efterfesten. Den hade vi i skolans pub. Åter igen stod jag bakom baren. Jag sålde öl och pratade med kunderna. Jag var på eld som man säger direkt översatt från engelska. Vilken kväll. Vad jag än må tycka om denna gesällfeststradition så blev det en fantastisk kväll. Dagen efter... not so much. 
När fredag i skolan nästan var slut kom min käre rektor Ulf och la en tidning i min hand. Ja det är samma Ulf som jag skrivit om tidigare. Vi ser framåt. Nu undrar säkert ni varför han la en tidning i min hand och vad var det för tidning? Tidningen var en norsk möbeltidning. Omslaget pryddes utav en intarsia (en sorts trämosaik) föreställande en Volvo PV. På sidan fem eller sex i denna tidning kan man läsa att det tydligen var en viss Gustav Pärsson som gjort intarsian. Nu när volvo går på knäna i sverige kan jag bara stolt konstatera att Gunnas volvo tydligen är big in Norway. Låt oss vara glada för det.

hästsvans och skinväst

Natten mellan fredag och lördag var Gunna i en euforiskt tillstånd. Jag, Journalisten, Danne-Styv och Journalistens kamrater åkte på en ålandskryssning. Ja, vi åkte med båten som är med på TV. Nej, jag fick ingen chans att berätta för  Håkan i baren att han är en idiot. Hur som helst var det kryssning med grabbar. Rock at sea hette tillställningen. Stefan Sundström, Eldkvarn och M A Numminen var utlovade som artister. Det var några gubbar till som stod bredbent på scen och spelade.
 Redan på fredagen när Gunna och Danne-Styv stod och väntade i avgångshallen upptäckte vi att rockpubliken inte var födda på åttiotalet. Ingen fel i det, men vi var yngst, och det med hästlängder. Gamla gubbar som tagit ledigt från regeringen, tjejgänget från Flen och raggarna från landsbygden stod överallt i Viking Lines hall. Okej! Jag vet att jag kanske har en aningen gubbig framtoning men detta slår det mesta. Vi gjorde snabbt en iaktagelse och kunde konstatera att är man gubbe och gillar rockmusik bör man ha skinväst och hästsvans. Helst en hästsvans som krydda till det annars kala huvudet. Överkamningar undanbedes!! 
Väl på båten skyndade vi till vår hytt för att hinna komma till restaurangen där vi skulle äta en bit mat innan Eldkvarn entrade scenen. Vi var lyckliga. Med mat i magen skulle vi göra natten på havet farlig. 
Plura var på ett strålande humör och Karla solade som det gällde livet. Jag kunde inte sluta le. Det bjöds på några låtar från en kommande platta och jag kan bara säga att det här bandet fortsätter att bli bättre och bättre. E
Efter Eldkvarn återvände vi till hytten för att snåldricka lite öl för att sen se på Stefan Sundström. Vi drack och hade det skoj på killars vis. Helt fantastisk. För en en stund glömde vi bort att vi var yngst i en värld full av gubbar. 
Äntligen! Stefan Sundström! Många Hits! En gitarr! Världens coolaste röst!
Jag grät vid ett tillfälle och lyckades få en önskad låt spelad. Han var on fire, helt enkelt.
När han var klar såg jag min chans. Nu skulle jag möta Stefan och berätta att jag förmodligen är hans största fan någonsin. Han var bara några meter ifrån mig och var så där Stefan-mysig. Nu började han hälsa på folk. Jag tror många i publiken trodde att de älskade mannen mest. Jag försökte ta det lite easy. Min dyrkan skulle lysa starkast. Stefan börjar gå mot mitt håll. Vad ska jag säga? Tänk! Han är väldigt nära. Nu ska jag stoppa honom och prata. Han går förbi. Jag han bara knacka Stefan på axeln. Han stannade inte. Fan. blåste jag min chans nu. Sundström sätter sig ner med en stor stark i handen och ler. Några går fram och tackar för en fin spelning. Vem ser jag hälsa. Danne-Styv har trixat sig fram och har sin hand i Stefans. Hur gick det till. Jag ser att Stefan ler åt det Danne-Styv säger och nickar. Va fan! Jag tränger mig genom folkmassan fram till Stefan. Hugger tag i hans hand och öppnar munnen. Vad ska jag säga?...... Tack....för en bra spelning......big fan...big fan...bara så att du vet. Helt omedvetet börjar min hand knacka mig på näsan när jag säger detta. Mitt framför Stefan Sundström står en nervös kille på en gubbåt och stammar fram ett tack samtidigt som handen åker fram och tillbaka från näsan. Denna stund i mitt liv kommer aldrig raderas från minnet. Mitt minne. För i nästa sekund så pratade Steffe med någon annan som kunde konsten att tala. Förmodligen mer minnesvärt. 

RSS 2.0