Nattlig gäst.

Idag är Gunna hemma från skolan. Igår morse upptäckte jag ett utslag under mitt högra bröst. På kvällen var jag hos en läkare som skrev ut medicin till mig och sa att jag hade bältros. Bältros kan bara få om man haft vattenkoppor. Jag hade vattenkoppor när jag var ett år gammal så jag kommer inte ihåg detta. Bältrosen kliar och det värker i kroppen. Fem piller stora som hästmedicin om dagen i en vecka och sen ska jag vara frisk. En fransk film och två avsnitt Alla älskar Raymond senare  och detta är långsamt. Jag är som en smitthärd. Om jag träffar en person som inte haft vattenkoppor kan min bältros ge personen det. Jag får heller inte umgås med gravida eller folk med nedsatt njurfunktion. 
Detta är första dagen på flera år som jag är hemma från någonting för att jag är sjuk. Jag har hållit mig väldigt frisk fram till nu. Fast det är klart. En gång gick jag till posten och arbetade en hel dag med diarré. Som tur var körde jag en runda på landet då så när det tryckte på var det bara att hoppa ut ur bilen. Det var som en tipspromenadsrunda efter mig. Toapappret hade snittslatt en bana där postbilen åkt fram genom skogen. Till och med då var jag och arbetade. Men idag är jag hemma.
I lördags var jag på en fest tillsammans med en gammal kollega från posten som  numera bor i Stockholm. Tanken var att det skulle förfestas hemma hos henne först för att sen gå till någon kårpub på KTH. Jag hade en förhoppning om att se lite datanördar i overaller. det blev inte så. För när förfesten var slut var Gunna trött och ville hem. Man är inte 20 längre. På förfesten fanns en tjej som hade tagit med sig hund. Tjejens plan var att inte följa med ut utan efter förfesten åka hem tillsammans med sin hund. Hunden hette Anton och var bara några månader gammal. Jag skojade med matte och sa att Anton kan ju få bo hos mig under natten så kunde matte gå med på KTH-fest. 
-Okej!
Inom loppet av fem minuter hade ett glatt gäng åkt iväg med taxi för att fördjupa sig i Stockholmsnatten och kvar stod en alldeles färdig kille från Halmstad kvar tillsammans med en hund och väntade på en annan taxi. Det kändes lite overkligt. Jag trodde i flera minuter att matte bara skojade hon skulle komma tillbaka vilken sekund som helst och skrattande ta med sig sin hund. Hon kom inte tillbaka. Taxin kom. Anton fick sitta i bagaget och en lyckligt förvånad Gunna satt i framsätet. Jag ringde journalisten.
-Hej! Bara så du vet så kommer det att sova en hund hemma hos dig i natt.
- Va? Öh..jaha.
Efter 20 minuter sov Gunna i sängen med en trött hund bredvid sig. Journalisten hade kommit hem några timmar senare och märkt detta. Men valde att inte väcka mig och ställa några följdfrågor.
Dagen efter gick vi på promenad med Anton och bara hade det mysigt. Matte hörde av sig. Hon ursäktade sig för att hunden hade fått åka hem med mig. Jag försäkrade att det inte hade varit några problem. Några timmar senare sa jag, hej då till Anton. Det var sorgligt. När jag senare på kvällen satt i väntrummet på Sabbatsbergs sjukhus kände jag något i min jackficka. Det var hundgodis. 

En naivist ser livet lite ljusare.

Idag är det fredag och Gunna ska sluta skolan för helgen. Stockholm har blivit vardag och hösten gör sig påmind. Denna veckan har jag skrivit ett arbete i skolan. Sen vi började skolan har jag nog bara snickrat två veckor totalt av två och en halv månad. Jag vet inte om det är tänkt att jag ska bli en teoretisk snickare eller något. Undra om man kan försörja sig som det. Jag ser det framför mig hur en kund kommer in på ett snickeri och önskar sig en bokhylla varpå jag svarar att i teorin skulle kunden kunna hämta bokhyllan om en vecka. Det går dock inte att komma i praktiken. Det är inte min mening att låta bitter för jag trivs faktiskt väldigt bra här. Nästan så folk i klassen tycker att jag är jobbig som hela tiden är så positiv. Jag sjunger när jag kommer innanför dörrarna på morgonen och jag skrattar högt. Gör jag fel så säger jag bara:
- Det kunde varit värre. Jag kunde varit ett svältande barn i Afrika.
Nu när jag skriver detta ser jag hur äcklig jag är. Klart att folk får ha dåliga dagar och jag har väl det också ibland men inte så ofta bara. Jag kan stolt säga att jag är ganska nöjd med hur jag har det. Förlåt jag är stolt men inte nöjd.
I dag hade vi krokilektion. Vanligtvis ska vi då teckna av någon naken person i knappt två timmar. För någon som jag som inte är född med pennan i handen är detta väldigt svårt. Hur som helst så var det en lit annorluda lektion idag. Vi stod utan modell och skulle istället rita perspektivteckningar i snickeriverkstaden. Jag har av tidigare lärare hört att jag inte kan tekna perspektiv utan det jag håller på med är gladkonst och att jag målar moleriskt, dvs mest kladdigt. Dessa omdömmen skulle dock inte hindra mig. Djupa andetag och nyvässad penna. Jag gjorde allt som stog i min makt. Drog nästan raka linjer och avstånden blev hyggliga.
Islutet av lektionen skulle vi ställa upp våra teckningar så att alla fick se och ge omdömmen på varandras konstnärskap. Det var då det slog mig igen. Jag kan inte rita perspektiv. De andra hade gjort fina skuggningar och laveringar. Djupet fanns på ett påtagligt vis hos alla andra. Min teckning såg bara platt ut. Det är då lärarinnan säger de tröstande orden. "Den här teckningen är ju väldigt naivistiskt tecknad." När hon sa det såg jag på min bild med helt nya ögon. Perspektiven var lite trevande och hyllorna jag ritat stack iväg i helt fel riktningar, men det gjorde inget. Jag är en naivist. Livet blir lite ljusare då.

Finsk afton och vykort från finland

I fredags avslutades Gunnas pallprojekt på skolan. Vi hade som uppgift att bygga en arbetspall till vår arbetsbänkar. Det har varit lite stressigt men nu var det klart. På kvällen var det pub på skolan. Min klass var med och arrangerade denna tillställning. Vi hade valt ett tema för kvällen som genomsyrade allt vi gjorde. Det var finsk afton. Tidigare under veckan hade jag gjort affischer som vi satt upp runtom på skolan. På dessa utlovades finsk öl, sprit, mat, musik och ett finskt humör. Så kom kvällen vi alla sätt fram emot. Några veckors intensivt arbete var över och nu skulle det firas. Alla som kom fick ett gratis glas koskenkorva och senare på kvällen sålde vi finska piroger med äggsmör till förmånliga priser. Finsk tangomusik rungade ut i lokalen och en finsk film rullade på en av väggarna. Finsk film som är känd för sina färgsprakande kompositioner och uttömmande dialoger. Man kanske kan säga att det gjorde inte så mycket att musiken överröstade filmen. Gunna stod i baren och var kvick och rolig. Händelsernas centrum kan man kanske säga. Ju närmare natten vi kom hade jag skålat i koskenkorva med på tok för många. Jag började sänka ner musiken och utlovade fina presenter till de som ville handla mer i baren. Jag var Carl Malmsten skolans reseledare på Kos eller Ibiza. Det fattades bara en wet T-shirt tävling så hade klichén varit total. Hur som helst blev kvällen lyckad och vi sålde nästan slut på allting.
Ett, tu, tre så var söndagen ett faktum. Min gode vän och olycksbroder Journalisten, som jag bor hos, hade varit i Varberg hela helgen och hälsat på sina föräldrar. När han var nere hade han fått hjälpa till med en storstädning. När han väl kom hem hade han sitt gamla nintendo i ena handen och en påse med gamla minnen i den andra. Ett lurigt leende avslöjade honom. Nu skulle vi göra oss roliga på min bekostnad. Ni kanske märker att jag har bytt profilbild här på bloggen. Det är ett direkt resultat av storstädningen i Varberg. Tacka gudarna för att tiden går... Han hade även en hög med vykort som han räckte över till mig och sa stolt.
- Vi röjde lite i friggeboden.
Vykorten far från en annan tid och en annan plats. Avsändaren var en liten kille från Halmstad som var på resandefot till mormor och morfar i finland. De flesta vykorten föreställde nakna damer på finska stränder eller ängar. Jag tror jag var en gubbsjuk åttaåring. Mitt favorit kort var dock en flygbild tagen över Salo, den lilla stad som mormor bor i. På baksidan hade jag skrivit:
Hej Aron i gor var vi i somar stugan. Jag skar mig i fingret. Jag fick 40 myggbett. Hej då från gUstav.
Nio år och redan som en liten Lundell. Mycket mer uttömmande kan det knappast bli.

RSS 2.0