Klassresan

"Vilken helg det var." tänkte Gunna när han imorse borstade tänderna. Sitta i solen och ha det bra. På lördagen ringde Numran mig och frågade om jag ville följa med henne och Viktor med bollen på utflykt.
-Vi tänkte sitta på en filt i solen och dricka champagne. Det tog inte lång tid för mig att komma fram till att denna idé var något i min smak. Sagt och gjort Gunna åkte in i Hammarbysjöstad och mötte upp. Tanken var att vi skulle först sitta och ha det gott i några timmar för att sen ta en tripp ut till Lidingö. Där hade skolan öppet hus i de nya lokalerna vi ska flytta till efter sommaren. Det kunde ju vara kul att titta lite på och samtidigt få en uppfattning om hur lång tid det kommer att ta oss varje morgon att åka dit ut.
Jag tog mina landsmän till ett ställe jag varit på tidigare. Där brädde vi ut en filt och så satt vi oss där och njöt. Jag hade tagit med små högtalare som vi pluggade in lite musik i och så blev det så där trevligt som det bara kan vara på film. Vi åt lite kallskuret och drack champagne.
- Det här är livet på en pinne hörni. sa uppskattande efter en stund. Ålänningarna höll med. Det var nästan lite synd att vi hade plannerat in det där studiebesöket ute på Lidingö. Men hade vi bestämt så hade vi bestämt. Tvärbana till Gullmarsplan, tunnelbana till Slussen, vidare till Ropsten och därifrån Lidingöbanan till Larsberg där skolan snart ska vara belägen. Det var fina lokaler de hade smällt upp ska ni veta. Industiparkett på golven och högt i tak. Jaja det gör kanske inte så mycket att skolan ligger på andra sidan jorden kanske. De ansvariga ute på bygget var stolta som tuppar där de stod och pekade och förklarade om allting. Lokaltidningen var där och ställde lite frågor. Gunna fick några men reporten skrev inte ner något jag sa. Förmodligen för att jag slängde ur mig flera one-liners i förhoppning om att det kunde bli en rubrik. Syster Martin är bra på sånt jag kan bara försöka. Vad sägs om "Vi har väl alla en lite romantiserad bild utav Södermalm", "Det är väl med skräckblandad förtjusning vi flyttar hit" eller "Det här kan inte bli något annat en bra". Nej något kliché-spruta är jag väl inte.
Efter öppet hus blev vi hembjudna utav en klasskamrat till Numran. Har hyr en lägenhet i andrahand ute på Lidingö. Detta fick bli som en förlägning utav vår studiebesök på denna ö man bara har hört talas om tidigare.
Lägenheten såg ut som vilken lägenhet som helst och inte alls snobbig och förgylld som man kunde tänka sig att den skulle vara. Nej kanske att man bara har haft fördomar? Numrans klasskamrat är från Blekinge så det kändes nästan lite hemma när vi alla satt där med våra bonniga dialekter ute i VD-land. Nästan lite för bra för att vara sant. Så kom hemresan...
Nu kom allt på en gång istället. Nattbussen var full utav kotlettfrisyrer och dunvästar. Skrek och härjade gjorde det med. Att de här killarna änns vill åka buss? De sjöng sånger de lärt sig på Lundsberg och Sigtuna. Slog sina delikata överklassnävar i bussinredningen. En sång handlade om Lasse som satt längst fram i bussen och sov. Den handlade om att han inte skulle få ligga. Om och om igen sjöng de den. Först blev jag stum, sen förvånad och till sist förbannad. I ren ilska började jag likt en kameleont försöka nästla mig in i gruppen för att sen kunna håna dem. Jag sjöng med lite och höll med killen som tyckte att taxi borde vara gratis. På något vi blev jag accepterad och när en annan kille berättade en anekdot sa jag som till svar:
-Killar det är som en gång när jag skakade hand med en fattig. Ingen fattade någonting, det blev tyst och de började att ignorera mig. Jaha så nu passar det inte längre. När bussen väl stannade var vi alla tacksamma att det var över. Numran, Knuten och Viktor med bollen bara suckade och vi var alla ense om att försöka undvika kontakt med Lidingöborna de två år vi pluggar på ön.

Glädjen bara arbete kan uppbringa

Igår drog Gunna på sig sina snickarbyxor igen. Det är snart tre månader sedan de sist fick lämna mitt skåp i omklädningsrummet. Ty det är tydligen så på kanske en utav världens bästa möbelsnickarskolor att man snickrar nästan ingenting. Fem möbler på tre år om man ligger i. Sen är vi redo att gå ut i arbetslivet och producera. Vi är alla förstummade över denna precision att man genom endast fem möbler ska kunna bli kanske världens bästa möbelsnickare. Fem möbler som förvandlar den glade amatören till någon som är top of the line. Hur är det möjligt? Men är man kanske en utev kanske världens bästa möbelsnickarskolor så är det klart att man har koll på det. Eller är det kanske världens största skitsnack? Kan man bara leva på sitt "fina" namn? Utbildar man lärare och låter de under sin studietid endast träffa fem barn? Lär sig läkarstudenterna fem sjukdommar? Polisen fem lagar? Nu är det så att Gunna har lovat sin mor att inte ställa till med en skandal eller låta sina åsikter om skolan lysa igenom så jag stannar där i mina spekulationer.
Hur som helst är det skönt att åter få känna trä i mellan fingrarna och andas in damm ifrån sönderfräsa MDF-skivor. Göra det man vill helt enkelt. Att för en stund i livet kunna påverka någonting. Plugga in musik i öronen och bli ett med sin skapelse. Försöka röra sig som en ballerina mellan maskinerna i verkstaden. Leda dansen i möbelhantverkets underbara värld. Eller bara för att man har på sig hanterkskläder få friheten att bete sig som just en hantverkare. Fika, inte bli klar i tid lova guld och gröna skogar som oftast bara blir småsten och tallbarr. Älskar man det eller älskar man det? Att under några timmar gå och prata i telefon och se arbetsam ut om någon skulle titta på en. Helt enkelt vara hantverkare. Världens kanske mest hemlighållna arbetskraft. När Gunna är klar om några år så kommer jag kunna allt det där. Och kanske är det därför skolan är kanske en utav världens bästa?

Goda grannar

Gunna har fina grannar. Då tänker jag inte på de andra studenterna som bor i barackerna. De ser man inte röken av vilket oroar mig lite. Är det så att jag bor ensam i barackerna? Häromdagen såg jag dessutom en lapp vid soprummet som sa att det utförs sprängningar i området. Har alla flyttat utom jag? Kommer jag att flyga i luften och bara bli ett litet moln utav damm? Sådant kan man tänka på ibland. Nej de goda grannarna som jag menar är de som bor två stationer bort på tvärbanan. Numran och Viktor med bollen. Då de är de vänner som bor närmst och alltså pratar med mig betäcknar jag dem som mina grannar.
-Hej grannar! burkar jag säga när jag kliver innanför deras dörr i Hammarbysjöstad. Goda grannar i dess rätta bemärkelse. Det är inte ovanligt att de bjuder över mig på middag och sällskap. Något som jag tacksamt tar emot. De har tv och ugn, men så bor de i ett lite mer lyxigt område än Gunna också. Numran och Viktor med bollen kommer ifrån Åland vilket gör dem till nästa lika finska som Gunna. Då min mor är tvättäkta finska väger det lite tyngre. Detta till trots så accepterar jag dem som vänner och landsmän. När jag är över på besök så äter vi finsk mat och pratar om moderlandet. I lördags bjöd de på lasagn som förvisso inte är fisk mat men väldigt gott. Sedan averkade vi Robinson på tv och var eniga om att det var bättre på svts tid.
-Ska vi inte spela skitgubbe? undrade Gunna efter tv-tiden. Det var nämligen ett spel som spelades flitigt under Gunnas och Numrans tid i Grebbestad. Jojo så fick det bli. Numrans gamla spanienkortlek åkte fram och vi satt oss runt det fyrkantiga köksbordet. Folk som känner mig vet att jag är en dålig förlorare och en ännu värre vinnare. Egenskaper jag delar med både Numran och henner fästman. Kanske just därför är det så vansinigt roligt att spela kort med dem. Förloraren får det hemska straffet att blanda och ge till nästa omgång plus att man ska stå ut med när de andra spelarna säger retsamt i mun på varandra:
-Loosers dealers! Detta uttryck kanske inte är så grammatiskt riktigt men det gör det inte mindre träffande och förnedrande att höra. Vem vill egentligen vara en looser? Är det inte nog med att jag bor i en alldeles för dyr barack, saknar fru och ugn? Ska jag verkligen behöva vara en förlorare i fler avseenden. Tydligen. Kvällens största looser blev Gunna. Ett titel jag ber med högt huvud trots att Numran som vann flest gånger somnade hela tiden under de sista sex omgångarna. Viktor med bollen kom näst sist eller två som han förmodligen skulle kalla det.
När jag klockan två på natten hade sagt adjö och tackat för mat och sällskap gick jag hem. När jag vandrade genom sjöstaden tänkte jag att jag har ändå fina grannar som vill umgås med mig trots att jag är jag. Vad gör det att man saknar ugn och fru när man kan äta finsk korv med goda grannar. Att bli loosers dealers är ett pris jag gärna betalar för detta.

Små lappar i vardagen

I helgen som var firade Gunna påsk. En trevlig högtid på året som har fallit sig så att den brukar firas med goda vänner och tillhörande picnic. Under mina två år i Grebbestad brukade Tysken åka upp för att fira med mig. Någon gång var Anläggar-Bohman med. Är det några människor i världen som är bra på att ställa till med picnic så är det banne mig undertecknad och Tysken. Vi vet precis vad som ska ordnas med innan, under och efter dessa tillfällen. Tillsammans med Tysken åkte den lång H och Syster Martin. Helt enormt trevligt. Solen gjorde sitt och stämningen var avslappnad utan att vara loj.
Efter påskhelgen när grabbarna återvänt till staden med tre hjärtan och Gunna satt på toaletten i sin barack och gjorde sitt tarv kom jag och tänka på något som roat mig mycket. Det var så att när Gunna och Tysken en gång i tiden bodde på Brogatan i Halmstad förekom det en hel del interna men hjärtliga skämt. Jag tänker framförallt på en lapp som vi en gång satt upp inne på toaletten när vi väntade besök utav en tjejkompis. Lappen var placerad ovanför toapappershållaren så man såg den tydligt när man satt på stolen. På lappen hade Tysken med tuschpenna skrivit "Inga sanitetsbindor i mig tack! /Toastolen". Denna text hade kanske passat på vilken högstadieskola som helst inne på dam-toaletten men i en lägenhet där två killar bor kan den tyckas vara märklig. Nästan lite stötande. Vi skrattade när vi såg lappen och fantiserade om hur tjejen som skulle på toaletten förr eller senare skulle himla med ögonen och tänka för sig själv:
-Är de tröga i huvudet eller? Det var nästan så man ville lägga örat mot dörren när det väl var dags bara för att få höra en hånfull snysning eller kanske kvävt skratt. Detta gjorde vi dock inte. Vi satt själva kvar i soffan när kompisen som råkade vara tjej gick in på skithuset. Vi såg på varandra och kunde inte låta bli att lägga av var sitt kvävt skratt som varade ett toabesök. När vi hade hört att det vars spolat och händerna var tvättade var si åter samlade. Reaktionen uteblev. Man skulle kunna tänka sig en undrande fråga eller ett "nu har ni allt fått till det killar". Men ingenting. Nähä det var kanske inte så roligt då.
Efter nått år då Gunna åkte upp till Grebbestad för första gången. Anläggar-Bohman och Tysken hjälpte mig att flyttade in i vedboden och vad såg vi då? Jo inne på toastolen satt en lika glad lapp som den vi en gång gjort. "Släng inga bindor eller tamponger i mig  hälsningar toastolen". Det var till och med ritat ett glatt ansikte under texten för att påminna brukaren om att vad du än gör så får du bara bajsa och kissa i mig. Vårt lilla skämt var alltså verklighet. Kanske att fler människor runt om i vårt land går där hemma och tänker:
-Det är kanske bäst att sätta upp en liten lapp inne på toa nu när vi får gäster. En som vänlig men bestämt påpekar vikten av att bruka wc-stolen korrekt. När de sen skrivit orden och meningarna känner de att:
-Bara de inte tror att jag är otrevlig. Kanske bäst att rita ditt ett glatt ansikte som kan stirra på personen när han sitter och skiter. Är det på detta vis så finns det hopp för mänskligheten. Nån som tillrättavisar till och med den till synes enklaste och naturligaste sysselsättning, nämligen toabesöket. Eller har jag fel? Är det rätt att tillrättavisa allt? Inne på Ritornos toadörr har någon klottrat med en penna "Karl Bildt= katastrof som utrikesminister". Men då är det så fint att någon som suttit där inne har sätt detta och tänkt:
-Nämen så här får det inte gå till. Sedan har personen tagit upp sin egen penna och skrivit ovanför. "Karl stavas med C".

Man rår inte på stjärnorna.

Igår träffade Gunna en lång Fredrik. Ett mycket kärt återseende. Innan torsdagen hade jag inga förväntningar på helgen. Men så när jag på kvällen låg i min barack och läste tidningen såg jag något som lovade mig en trevlig helg. Gunna kan inte låta bli att läsa horoskopen i tidningar. Jag tror att de flesta utav oss nog sneglar ner på dessa även om det inte är något som är stolta över alla gånger. Att låta någon gubbe sitta och hitta på en massa grejer som man sen tror ska slå in. Hur som helst så blev jag lovad en rolig fredag. "Yes jag ska ju sitta på skolan och försöka få min ritning klar", tänkte jag det är ju himla kul nu när våren äntligen har segrat. Att få sitta inne i skolans datorsal och andas in ozonluften och svettas i den obehagliga värmen det är livet det. Nej detta var ju uppenbart en vild gissning ifrån horoskoporaklet kände jag. Fast det stod också att jag lite oväntat skulle få det först senare på dagen. Jaha jag undrar jag.
Fredagen kom och Gunna satt och svor över något som heter internet som tydligen ska vara bra. Vissa svordommar riktades även till ett visst ritningsprogram som slukat tre timmars arbete dagen innan och vägrade att ge tillbaka dem till dess rättmätiga ägare. Rolig fredag. Pyttsan heller. Till slut så tänkte jag där jag satt och tittade drömmande ut på våren genom fönstret. Om man skulle ta och hjälpa horoskopet lite på traven kanske. Helt enkelt fixa det roliga och sen se förvånad ut när det händer. Som en överraskningsfest man vet om och sen måste säga:
-Herre gud! Detta kunde jag väl aldrig ana. Detta för att ingen gäst ska bli besviken. För det är väl så att få folk överraskade är ett nöje av rang som inte ska underskattas. Hur skulle jag hjälpa horoskopet då? Journalisten och Ritornogubbarna mötte våren i Milano och kommer inte hem fören på söndag. Numran skulle åka till Åland. Detta var inte lätt uppgift. Jag hör av mig till min skottska syster och frågar om hon har lust att sitta på en uteservering. Nu ska horoskopen slå in tänkte jag. Nu ska jag ha det roligt och jag lovar att se förvånad ut. Visst var hon sugen på en uteserveringsöl men hon kunde i inte idag. Vi skulle höras senare under helgen så skulle vi se om det fanns någon tid över. Jaja. denna gången gick det inte att lura stjärnorna tänkte jag. Kanske att jag köper en påse chips som jag kan mumsa på till kvällens Karlavagn. Jag blev sittandes i datorsalen ett tag till. Det började gå bra och snart var mina uppätna tre timmar inne i datorn igen och jag var åter herre över internet.
Telefonen ringer. Det är en lång Fredrik som ringer ser jag och svarar glatt:
- Hallå! Ringer du? Vad roligt.
- Jamen visst. Vad sysslar du med då?
- Sitter på skolan och drömmer om en uteserveringsöl.
- Ja men ska vi ta det då.
- Va men då bor ju i Malmö? Kul du men först April är över.
- Ja men jag är i Stockholm idag. Mitt tåg går inte fören vid sex. Så har du lust hade det varit kul att träffas.
Nu blev Gunna förvånad. På riktigt. Ingen konstruerat Oj!
- Ja men det är väl klart att vi ska träffas. Jag kände ett behov av att förklara att nu slog mitt horoskop precis in. Så jag gjorde det. Den långe Fredrik bara skrattade. Vi bestämde plats där vi skulle ses och så la jag på luren. Mycket riktigt det blev en trevlig och rolig fredag. Helt oväntat. Ja kanske att horoskopgubben bara gissade, kanske att det var en ganska difus beskrivning som kan appliceras på vad som helt eller kanske så hade han rätt för en gångs skull. Det viktiga var ju inte att horoskopen slog in. Det viktiga var att en lång Fredrik var i stan och ville snacka minnen. Det är trevligt, roligt och denna gång mycket oväntat.

troligt och otroligt.

Igår var Gunna i Sala. Staden som är känd för sina silvergruvor. Något som de lever på ungefär 200 år efter att gruvan stängdes om jag har fattat rätt. Silvergruvan var dock inget som lockade för dagen. Min kosa styrde istället till Bröderna Holm. Där jag skulle köpa virke till en stol jag ska bygga i skolan. Gårdagen var speciell på ett annat vis också. Det var nämligen den 1:e april. Den dagen på året som inte bara politiker och LO-baser får ljuga. Alla förväntas dra ett så kallat Aprilskämt. Det är en fin tradition som Gunna är villig att uppmuntra. Detta trots att Syster Martin höll på att lura mig. Det var på morgonen som jag fick ett sms av honom där han sa att en polare skulle bli far och och att han hade köpt hus. Först trodde jag honom sen så insåg jag att även Systern uppskattar denna dagen.
Att fira 1:a april i dagens samhälle har blivit mycket enklare än vad det en gång var tack vare våra ökade komunikationsmöjligheter. Denna gång är jag beredd att backa och säga att allt var inte bättre förr som tjurgubben Gunna brukar förespråka. En bra "nymodighet" är sms som funnits sedan 90-talet. Med messet behöver man inte ljuga någon rakt upp i ansiktet vilket minskar risken för flackande blick, rodnande kinder och stamningar. Alltså ett ljugarmedie helt i min smak. I bilen på väg upp till Sala satt jag och avfyrade det ena 1:a aprilskämtet efter det andra per sms. Jag skämtade lite med mina medresenärer också på det mer klassika dra-en-lögn-viset. Jagpekade på tre småtjejer i höjd med Enköping och sa:
- Jag känner en av de där tjejerna. Knuten och Lunda-Gunnar vände sig om varpå jag sa:
-April april era dumma sillar jag kan lura er vart jag vill. Jag skrattade gott ut detta skämt och snart avlöste jag ännu ett skämt.
-Det var gott med fika....
-ja, jo  det satt fint.
-April april.
Solen sken hela dagen och Sala uppfattades som en liten bit utav himlen när vi var där. Långt ifrån Stockholm och alla stressade människor var det som solen sken lite extra på besökarna i Sala. Vi var på Bröderna Holm och valde virke. Något som kan bli lite utav en våt dröm för möbelsnickaren. Timmarna rusade iväg och vi lyfte på den ena brädan efter den andra  och hummade, skakade på huvudet och nickade gillande åt varandra när vi hittade en fin bräda med stående årsringar och jämn struktur. Mannen som tog han om oss hade förmodligen världens största tålamod och var ytterst hjälpsam. En person vi alla lärde att älska den stund vi befann oss bland brädor och fanér. Han tipsade om ett bra lunchställe till oss också. Liljas hette det och låg i centrum. I Gunnas huvud gick skämt om Lilja 4ever som förblev en del av mina tankar och inget mer. Jag ville inte förstöra den goda stämning vi byggt upp.
Liljas var fint och kanske lite extra fint denns soliga dag. Besökarna från huvudstaden njöt i vårsolen och jag satt i bara T-shirt under måltiden utomhus. Riktigt härligt med småstäder sa vi till varandra.
Jag fick tillbaka svar på mina sms-aprilskämt. Journalisten trodde på att jag varit och simmat på morgonen och var lite irriterad på mig. April april. Anläggar-Bohman gick på lögnen om att jag blivit vräkt. April april. Syster gillade att jag lyssnade på Thåströms nya platta. Det hade jag ju inte gjort. April, April. Numran blev avundsjuk på att jag skulle åka till Milano. April, april. Tysken svalde nästan mitt skoj om att jag skulle äta lunch på slottet. Däremot gick det inte att lura Långe.H. Jag hade skrivit ett sms till honom som löd ."Jag har skaffat tjej". Varpå han svarade att den gick han minsan inte på. Alltså inget April april för mig där. Det var tydligen för otroligt för att vara sant till och med den 1:a April. Att jag skulle åka till Milano, blivit vräkt, lyssnar på Thåström och äta lunch med Kungen är mer trovärdigt än att Gunna har skaffat tjej. Undra vem som kände sig mest lurad denna dag.

RSS 2.0