Det var ju det här jag ville.

Igår var Gunna i Solna och firade kväll med Journalisten och Texas. Journalisten har bytt jobb och är numera redaktör. Jag kommer dock fortsätta att kalla honom för Journalisten. Det blir så förvirrande annars och är det något Gunna inte klarar av så är det förvirring. Trevligt var det hur som helst i Solna. Jag hade tagit med mig min dator som jag inte begriper mig på dit. Utmärkt. Nu kunde Journalisten fixa lite med den så att jag skulle kunna använda den. Jag tror att både Han och Texas tycker det är lite irriterande att jag som inte kan något om datorer har en så ny och fin dator. Blank och vit är den. Man kan vika upp den och man kan vika ihop den. Se teknik intresserar mig inte det minsta, men då är det tur att jag har en teknikjournalist i bekantskapskretsen. Jag skulle haft hans hjälp när jag blev pålurad min mobiltelefon för några år den. Det var en sån där besvärlig person som ringde till mig och frågade om jag ville ha ett abonnemang och och en ny mobil. Det var klart att jag ville det. Försäljaren frågade mig då om var jag hade för mobil nu och jag sa att jag hade en Samsung. En grå Samsung. jaha. Ja då tyckte hon att hon hade en väldigt bra mobil till mig. En Ericson som var svart. Den fick det bli. När den väl kom till mig blev jag ganska snart informerad utav vänner och bekanta att hon tydligen hade lurat mig. Telefonen var av gammal modell och kameran som var i den kunde nästan inte kallas för kamera. Efter bara några månader tappade jag dessutom knappen som gör att man kan sudda. En ganska besvärlig knapp att vara utan. Det lämnas liksom inget utrymme för att göra några fel. Gör man fel får man snällt börja om, alternativt sticka in något spetsigt i hålet där knappen en gång satt för att kunna sudda. Jag skulle nog kunna hävda att min okunskap när det kommer till teknik är den enda bidragande orsaken till att jag idag har en så dålig mobiltelefon.
Förutom att Journalisten hjälpte mig med min nya dator så åt vi en god bit mat. Det blev Journalistens paradrätt, en gratäng tillagad på aubergine. Gott var det. Vi hjälptes åt att laga maten och det pyntades lite extra på köksbordet i Solna. Levande ljus och fint porslin. Vi umgicks på ett mycket civiliserat vis. Vi talade om den stundande Berlinresan, livet, jobb och skola, livssituation och gamla minnen. Det var när vi avhandlade livsituationen och minnena som vi kom in på något som Gunna hade förträngt. Som vanligt beklagades det frulösa levernet och att Gunna, Journalisten och Texas en vacker dag kommer knacka på dödens port ensamma. Ja det låter inte vackert men det är som det är. Vi är inte tjugo längre och inte blir vi yngre.
- Det var ju det här vi ville. sa till slut Journalisten.
- Vadå? undrade jag.
- Vi skulle ju inte ha några tjejer. Kommer du inte ihåg ungkarlsklubben? Journalisten hade inte glömt och nu påminde han Gunna. För snart tjugo år sen startade Gunna, Journalisten och Brandmanna Petter en klubb. En klubb som bara killar fick vara med i. En klubb där man lovade att man skulle förbli ungkarl, lycklig och fri. Vi hade nog två eller kanske tre möten med denna klubben innan den föll i glömska. Jag har ett svagt minne om att vi faktiskt hade en egen logga så nog var det en seriös klubb alltid. Vi skulle klara oss utan tjejer och bara leva livet. Vi hade ju alltid varandra. Just då när klubben skapades kändes det som det enda rätta att göra. Tjejer var något man var mest rädd för ändå så nog skulle vi klara oss bra utan sådana. Vilken bra idé det var på pappret.
Idag känns det inte lika bra. Brandmanna Petter har dessutom gått ur klubben och nu är det bara Journalisten och Gunna kvar. Frulösa, hopplösa och utan förmåga att ändra på något. Nu lever vi drömmen vi en gång hade. Varför känner jag mig lurad?

De bruna fingrarna.

Gunna kan ingenting om blommor. Det är den bittra sanningen och jag får helt enkelt bara acceptera att blommor mår bäst om jag inte blandar mig med deras liv. Det är synd för jag tycker egentligen om blommor. Ja jag tycker om blommor. En insikt som har kommit med åldern. Inte den tuffaste insikten att komma till men jag skäms inte över den. Jag kan ingenting om dem, vet inte vad någon blomma heter, hur man odlar dem eller hur mycket vatten är för mycket eller för lite. De kan vara fina att titta på och det räcker gott för mig. Sen är jag lite kär i tanken att gå och vattna och föra en konversation med blommorna. En vattenkanna i ena handen och en kopp kaffe i den andra. Att gå och dra fötterna efter mig en eftermiddag och vattna och prata, vattna och prata och vattna och prata. Men tyvärr är detta en omöjlighet. Redan på den tiden då jag och Tysken delade lägenhet i Halmstads stadskärna var jag en gravt handikappad blomsteridiot. Gunna lyckades att vattna ihjäl tre krukväxter innan Tysken sa ifrån och gav mig ett vattningsförbud. Det är inte ofta Tysken får säga ifrån men den gången gjorde han det. Jaha jag hade mördat våra växter och ett rättvist straff var att jag inte fick röra de mer. Man kan säga att jag älskade ihjäl våra gröna vänner. Jag hade alltför många gånger gått med min vattenkanna och kaffekopp och givit dem min kärlek. Den missriktade kärleken slutade med att bladen låg och simmade i vatten eller att rötterna ruttnade.
Efter incidenten med Tyskens blommor har jag aldrig vågat älska en blomma igen. Jag flyttade till Grebbestad och omgav mig med plastväxter om det var några växter alls. Aldrig skulle en krukväxt någonsin mer behöva lida för mitt sjuka beteende.
Så flyttade Gunna till Stockholm och så småningom in i sin barack. Klart att jag skulle ha en liten krukväxt. Det var ju flera år sen det där hemska hände. Jag har blivit äldre och mer ansvarstagande. En liten palm skulle nog kunna trivas hos mig. Vi skulle ha det mysigt i min barack. Palmen skulle få en fin kruka och Gunna skulle vattna den och prata med den varje dag. Så fick det bli. På IKEA inhandlades en fin liten palm och den finaste lilla kruka som jag kunde hitta. Gunna och palmen hade det fint en tid. Hela våren tog vi hand om varandra i baracken. Under sommaren fick Palmen låneföräldrar ett tag och efter sommaren växte den som aldrig förr. Ja Gunna och Palmen var ett fint par. Så hände det som ibland händer. Vi började att ta varandra för givet. Gunna pratade inte lika ofta med Palmen och Palmen strålade inte lika grönt till Gunna när han kom hem på kvällen. Till slut så hände det något hemskt. Jag hade inte älskat ihjäl min palm jag hade glömt att älska och nu står min palm med bara några få tappra blad kvar i sin kruka som blivit ganska dammig. Ledsen och torr. Nu börjar jag varje morgon med att plocka upp gamla vissna blad från golvet. En gång var dessa gröna och pigga och skänkte lycka i vårat hem. Lyckas Gunna få liv i palmen blir det aldrig mer en grön växt i detta hemmet. Det gör för ont.

RSS 2.0