De bruna fingrarna.

Gunna kan ingenting om blommor. Det är den bittra sanningen och jag får helt enkelt bara acceptera att blommor mår bäst om jag inte blandar mig med deras liv. Det är synd för jag tycker egentligen om blommor. Ja jag tycker om blommor. En insikt som har kommit med åldern. Inte den tuffaste insikten att komma till men jag skäms inte över den. Jag kan ingenting om dem, vet inte vad någon blomma heter, hur man odlar dem eller hur mycket vatten är för mycket eller för lite. De kan vara fina att titta på och det räcker gott för mig. Sen är jag lite kär i tanken att gå och vattna och föra en konversation med blommorna. En vattenkanna i ena handen och en kopp kaffe i den andra. Att gå och dra fötterna efter mig en eftermiddag och vattna och prata, vattna och prata och vattna och prata. Men tyvärr är detta en omöjlighet. Redan på den tiden då jag och Tysken delade lägenhet i Halmstads stadskärna var jag en gravt handikappad blomsteridiot. Gunna lyckades att vattna ihjäl tre krukväxter innan Tysken sa ifrån och gav mig ett vattningsförbud. Det är inte ofta Tysken får säga ifrån men den gången gjorde han det. Jaha jag hade mördat våra växter och ett rättvist straff var att jag inte fick röra de mer. Man kan säga att jag älskade ihjäl våra gröna vänner. Jag hade alltför många gånger gått med min vattenkanna och kaffekopp och givit dem min kärlek. Den missriktade kärleken slutade med att bladen låg och simmade i vatten eller att rötterna ruttnade.
Efter incidenten med Tyskens blommor har jag aldrig vågat älska en blomma igen. Jag flyttade till Grebbestad och omgav mig med plastväxter om det var några växter alls. Aldrig skulle en krukväxt någonsin mer behöva lida för mitt sjuka beteende.
Så flyttade Gunna till Stockholm och så småningom in i sin barack. Klart att jag skulle ha en liten krukväxt. Det var ju flera år sen det där hemska hände. Jag har blivit äldre och mer ansvarstagande. En liten palm skulle nog kunna trivas hos mig. Vi skulle ha det mysigt i min barack. Palmen skulle få en fin kruka och Gunna skulle vattna den och prata med den varje dag. Så fick det bli. På IKEA inhandlades en fin liten palm och den finaste lilla kruka som jag kunde hitta. Gunna och palmen hade det fint en tid. Hela våren tog vi hand om varandra i baracken. Under sommaren fick Palmen låneföräldrar ett tag och efter sommaren växte den som aldrig förr. Ja Gunna och Palmen var ett fint par. Så hände det som ibland händer. Vi började att ta varandra för givet. Gunna pratade inte lika ofta med Palmen och Palmen strålade inte lika grönt till Gunna när han kom hem på kvällen. Till slut så hände det något hemskt. Jag hade inte älskat ihjäl min palm jag hade glömt att älska och nu står min palm med bara några få tappra blad kvar i sin kruka som blivit ganska dammig. Ledsen och torr. Nu börjar jag varje morgon med att plocka upp gamla vissna blad från golvet. En gång var dessa gröna och pigga och skänkte lycka i vårat hem. Lyckas Gunna få liv i palmen blir det aldrig mer en grön växt i detta hemmet. Det gör för ont.

Kommentarer
Postat av: visdomstanden

håll dig till fiskpinnar

2009-12-02 @ 13:36:59

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0