Det var ju det här jag ville.

Igår var Gunna i Solna och firade kväll med Journalisten och Texas. Journalisten har bytt jobb och är numera redaktör. Jag kommer dock fortsätta att kalla honom för Journalisten. Det blir så förvirrande annars och är det något Gunna inte klarar av så är det förvirring. Trevligt var det hur som helst i Solna. Jag hade tagit med mig min dator som jag inte begriper mig på dit. Utmärkt. Nu kunde Journalisten fixa lite med den så att jag skulle kunna använda den. Jag tror att både Han och Texas tycker det är lite irriterande att jag som inte kan något om datorer har en så ny och fin dator. Blank och vit är den. Man kan vika upp den och man kan vika ihop den. Se teknik intresserar mig inte det minsta, men då är det tur att jag har en teknikjournalist i bekantskapskretsen. Jag skulle haft hans hjälp när jag blev pålurad min mobiltelefon för några år den. Det var en sån där besvärlig person som ringde till mig och frågade om jag ville ha ett abonnemang och och en ny mobil. Det var klart att jag ville det. Försäljaren frågade mig då om var jag hade för mobil nu och jag sa att jag hade en Samsung. En grå Samsung. jaha. Ja då tyckte hon att hon hade en väldigt bra mobil till mig. En Ericson som var svart. Den fick det bli. När den väl kom till mig blev jag ganska snart informerad utav vänner och bekanta att hon tydligen hade lurat mig. Telefonen var av gammal modell och kameran som var i den kunde nästan inte kallas för kamera. Efter bara några månader tappade jag dessutom knappen som gör att man kan sudda. En ganska besvärlig knapp att vara utan. Det lämnas liksom inget utrymme för att göra några fel. Gör man fel får man snällt börja om, alternativt sticka in något spetsigt i hålet där knappen en gång satt för att kunna sudda. Jag skulle nog kunna hävda att min okunskap när det kommer till teknik är den enda bidragande orsaken till att jag idag har en så dålig mobiltelefon.
Förutom att Journalisten hjälpte mig med min nya dator så åt vi en god bit mat. Det blev Journalistens paradrätt, en gratäng tillagad på aubergine. Gott var det. Vi hjälptes åt att laga maten och det pyntades lite extra på köksbordet i Solna. Levande ljus och fint porslin. Vi umgicks på ett mycket civiliserat vis. Vi talade om den stundande Berlinresan, livet, jobb och skola, livssituation och gamla minnen. Det var när vi avhandlade livsituationen och minnena som vi kom in på något som Gunna hade förträngt. Som vanligt beklagades det frulösa levernet och att Gunna, Journalisten och Texas en vacker dag kommer knacka på dödens port ensamma. Ja det låter inte vackert men det är som det är. Vi är inte tjugo längre och inte blir vi yngre.
- Det var ju det här vi ville. sa till slut Journalisten.
- Vadå? undrade jag.
- Vi skulle ju inte ha några tjejer. Kommer du inte ihåg ungkarlsklubben? Journalisten hade inte glömt och nu påminde han Gunna. För snart tjugo år sen startade Gunna, Journalisten och Brandmanna Petter en klubb. En klubb som bara killar fick vara med i. En klubb där man lovade att man skulle förbli ungkarl, lycklig och fri. Vi hade nog två eller kanske tre möten med denna klubben innan den föll i glömska. Jag har ett svagt minne om att vi faktiskt hade en egen logga så nog var det en seriös klubb alltid. Vi skulle klara oss utan tjejer och bara leva livet. Vi hade ju alltid varandra. Just då när klubben skapades kändes det som det enda rätta att göra. Tjejer var något man var mest rädd för ändå så nog skulle vi klara oss bra utan sådana. Vilken bra idé det var på pappret.
Idag känns det inte lika bra. Brandmanna Petter har dessutom gått ur klubben och nu är det bara Journalisten och Gunna kvar. Frulösa, hopplösa och utan förmåga att ändra på något. Nu lever vi drömmen vi en gång hade. Varför känner jag mig lurad?

Kommentarer
Postat av: Anonym

din jävla kateterklämma

2009-12-12 @ 14:00:14

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0