Drömmarna

Gunna har ingen TV. Detta är inget politisk, idialistisk eller religöst ställningstagande. Det är bara så det blev efter att Journalisten flyttade och lämnade kvar mig på Gärdet. I ungefär en månad hade jag ingen radio heller. I början var det lite småmysigt att leva i sin bubbla. Den enda information jag fick om världen utanför lägenheten, var den jag sög åt mig utav klasskamrater och tidningen Metro, t.ex. var köper man de mest prisvärda semlorna i Stockholm och hur ska du klä dig för att få drömjobbet. Untan TV och radio tar man för sig lite extra utav livet. (Jag skrubbade ret ventelationen i köket.) Till slut föll jag för trycket och köpte mig en radioantenn. Allt jag ville ha var en svart sladd som jag kunde trycka in i baksidan på min stero. Någon sådan fanns inte att finna. Istället fick det bli en hudfärgad historia som är så lång att den skulle fungera som åskledare om jag hängde ut den genom fönstret.
Att ha radio är trevligt. Jag lyssnar mycket på P4. Det är också trevligt. Tävlingar, musik, nyheter, diskutionsprogram och arga gubbar som ringer in. Att bara lyssna på folk lämnar lite åt fantasin. Jag kan sitta i min soffa, stirra in i väggen och föreställa mig hur den arga gubben ser ut. Hur han är klädd, hur ansiktet rodnar av ilska när han skäller på Stina Wollter,  vad han åt till lunch och hur lunchen har gjort honom sur i magen. Fantasin får inte leka på samma vis med TV. Baksidan med livlig fantasi är drömmarna. Jag kan inte minnas att jag någonsin har drömt så mycket som jag gör nu. Och vilka drömmar sen... Jag har varit med under revolutionen på Kuba, skapat regn med mitt kiss, gråtit ut i Numrans armar för ingenting och kanske den konstigaste drömmen av de alla. Drömmen när Mr. Design satte eld på mig. Jag vet inte hur det kom sig. I drömmen skulle Gunna hjälpa en gubbe att dra upp en båt för vinterförvaring. Samtidigt som båten skulle dras upp stod Mr. Design och tankade i bensin i båten. Mr. Design är lärare på Malmsten och jag har ingenting med honom att göra, förutom när jag drömmer om honom. Hur som helst står han och tankar båten när jag försöker att dra upp den. Rätt vad det är beslutar Mr. Design att han har tankat klart och hoppar in i sin bil och kör iväg. Bensinslangen lossnar från båten sprutar bensin rätt ut i naturen. Inte bara i naturen utan även på en förvånad Gunna. Jag skriker till. Bilen med Mr. Design stannar och ut kliver han. Tar upp en tändsticksask och tänder eld på mig. Han skrattar och skrattar och skrattar. Gunna svimmar och vaknar upp i drömmen på sjukhus. Inlindad i bandage och torr i munnen. Det bränner i hela kroppen. Till slut vaknar jag upp på riktigt i min säng på Gärdet. Jag märker hur jag har klämt halva min kropp under den andra halven och på så vis fått den undre halvan att somna. Det sticker i armen och i benet. Försöker att vända mig utan resultat. Får istället sätta gung på kroppen tills den äntligen går med på att inta ryggläge. Klockan var 03.21 och jag fick försöka att somna om. Det var svårt. I mitt huvud ekade skrattet och kroppen var fortfarande i chock.

Hur man slarvar bort en syster.

Som nämndes i förra bloggen var Systern på besök hos Gunna för ett tag sen. Det var när vi firade alla hjärtans dag. Under samma vecka träffade Gunna en utav sina skotska systrar. Det är nämligen så att för fem år sen bodde jag i Skottland under en period. Där jobbade jag på en italiensk deli som biträde. (Biträde låter trevligt när jag tänker på det.) Jag gjorde soppa, frallor och serverade latte från en sån där fräck kaffemaskin som finns på kaféer. Under min tid i Skottland bodde jag ihop med tre tjejer från Sverige som jag hade mött på vandrarhemmet jag bodde på under min första tid i det nya landet. Första gången jag träffade dem var jag i Edinburgh och min plan då var att jag skulle röra mig norr ut för att arbeta i någon pittoresk by där. Leva lite som de gör i hem till gården. Det hade ju varit mysig. Sagt och gjort efter någon vecka i den stora staden hoppade jag på bussen och åkte norr över. Jag åkte till Inverness, Perth och några andra ställen. Efter ungefär en vecka kom jag till en insikt. Det är skittråkigt att uppleva saker ensam. Så när jag en kväll hade gått in på puben under vandrarhemmet i Inverness drabbades jag utav något som kan kallas för hemlängtan. Det var långt ifrån högsäsong i det skotska samhället och det kändes ganska deprimerande. Då när jag satt med en öl på puben fick jag se ett nummer i min telefonbok som var ganska nyligen inlagt. Telefonnumret tillhörde någon som hette Anja. Ni vet när man är ensam på ett kafé, pub, snabbmatställe och man inte vill se ut som världens mest övergivna människa istället väljer att fingra med sin mobiltelefon så att alla ska tro om de  ser en. Att där sitter det en kille som har många han måste smsa med nu. Gud vad han är populär. Det var under en sådan stund som jag hittade numret. Anja var en utav de svenska tjejerna som jag träffat en vecka tidigare. 
-Äh vad fan. tänkte jag och tryckte på grön lur. När Anja svarade förklarade jag hur lägev var att det var dött ute på den skotska landsbygden och livet i hem till gården är bäst på TV och i avsnitt på 30 minuter. Då jag visste att de hade fått tag på en lägenhet frågade jag om jag helt enkelt kunde komma tillbak och flytta in hos dem. Som tur var verkade jag hjärtligt välkommen. En vecka senare var jag tillbaka i Edinburgh där jag fick flytta in hos svenskorna. 
I början tyckte de att jag pratade konstigt och att det var jätte roligt. När några veckor hade gått var jag en med flocken. Efter att jag bott tillsammans med dem i detta märkliga kollektiv hade vi alla en konstig relation till varandra. Det var första och enda gången i mitt liv som jag har bott med tjejer på det viset. Rätt var det var så var man allt på en gång. Inneboende, kompis, bror, bra att ha, rolig, trög och lugnet. Precis som de var hyresvärdar, kompisar, systrar, min huvudvärk, märkliga, uppochner i humöret, roliga och snälla. Folk som har bott i kollektiv vet vad jag pratar om. Det var en härlig men högs märklig tid i mitt liv som jag inte hade velat vara utan. När vi var tillbaka i Sverige hade vi inget behov utav varandra längre och det var inget konstigt med det. Jag åkte hem till Halmstad de åkte hem till sig. 
Så för någon månad sedan stötte jag på Anja på internet. Herre gud vad längesedan det var sen vi sågs sist. Hon bor i Stockholm nu förtiden så det var ett måste att vi skulle träffas över en öl och prata gamla minnen. Vi bestämde en en dag när båda kunde. Som jag skrev tidigare var Systern på besök denna veckan men det gjorde inget. Han skulle iväg och träffa någon gammal polare som också bor i huvudstaden. Det föll sig så att han åkte och mötte henne samtidigt som jag och Anja skulle träffas på söder. 
-Ring mig när du är klar, så kan du ju komma bort och ta en öl med Anja och mig. Jag vet inte var vi sitter men det blir väl på Söder. Det var det sista jag sa till honom när jag släppte iväg honom på tunnelbanan. När jag väl mötte Anja på Medborgarplatsen beslöt vi oss för ett säkert kort. Carmen. Vi gick dit och slog oss ner för att snacka minnen och catcha  up. Beställde något att dricka och sen gick det av sig själv. Gud så roligt att träffa henne igen och gud vad jag är gammal. Hon mådde fint och bodde ihop med sin kille. Jag bor på Gärdet i väntan på baracken. Tiden gick och det fanns hur många minnen som helst som var roliga att ta upp igen och vissa som man bara ville glömma.
Rätt vad det är står Systern bredvid mig och säger något irriterat.
- Jaså det är här du är! Varför svarar du inte i telefon ditt äggahue? Tur att du är så förutsägbar och väljer detta stället. Jag tittade på klockan och märkte att det var över fyra timmar sen jag vinkade av honom på tunnelbanan. Jag märkte också att jag hade ingen täckning på mobil i Carmens källare. Systern hade fikat klart på en timme och sedan dess försökt att nå mig. Mobilsvaret hade mött honom varje gång han försökte ringa mig. Så till slut beslöt han sig för att leta upp mig på Söder. Någonstans skulle han väl finna mig. På första försöket faktiskt valde han att gå in på Carmen. Och vem satt där under trappan och tjötade. Gunna. Han fick slå och lugna sig ner. Jag försökte förklara att jag inte haft någon täckning på mobilen, men jag kunde inte låta bli att ha lite skuldkänslor för att jag utsatt honom för detta. Jag presenterade Systern för Anja och förklarade att hon var en utav mina tre skotska systrar som jag slarvat bort och så hittade hon mig igen. Precis som jag nyss slarvat bort honom och han hittat mig. Jag antar att jag är så förutsägbar att man alltid vet var man ska leta efter mig. Det känns tryggt.

Katter bland hermeliner

I onsdags förra veckan kom Systern på besök till Gunna. Det var på måndagen samma vecka som Systern ringde till mig och frågade om han kunde komma upp och hälsa på.
-Ja det är väl klart! Både han och jag visste att det nalkades alla hjärtans dag. Den högtid på året som man inte kan umgås med lyckliga par. När det smaskas gelehjärtan, delas på kakor och myses på restauranger. Undermedvetet var detta ett taktiskt beslut att han skulle komma upp till mig så vi tillsammans kunde vältra oss i den gemensamma ensamheten. Delad ensamhet är dubbelt så ensamt.
På onsdagen mötte jag honom vi Medborgarplatsen. Han sken upp när han såg att jag väntade på honom ovanför rulltrappan vid Björns trädgård. På huvudet hade han en gubbkeps för att posera sin söderromantiska syn på Stockholm. Säga vad man vill om Systern, men det är sällan någonting blir halvdant. Han hade satt upp en eget program för vad som måste hinnas med under den korta vistelsen. Besöka Pelikan, Cornelis grav, Palmes minnessten, Vitabergsparken, Järnet, Skrapan och äta sushi. Med en sådan lista måste man hålla högt tempo om man ska ha tid att hålla helg. Otroligt nog så hann vi med allt. Han fick dock äta sushi ensam när jag var på ett studiebesök på slottet. Lika bra det eftersom det inte är en favorit för Gunna. Jag är väl lite mer fläsk och löksås.
Fredagen den trettonde. Lite avvaktande. En härlig lunch på Pelikan. Vi försökte att känna oss som Plura och Carla där vi satt. Endast vi, några vilsan tyskar, tre gamla akademiker från Lund och ett affärslunchande sällskap utgjorde gästerna på Pelikan. Den stora hallen kändes stor och äkta. Ingen grosshandlare för oss som tydligen är en specialitet på Restaurangen. Dock tog Systern sig en silltallrik och till varmrätt åt vi fläskkarré med gräddsås. Med dricka till det blev det lite i dyraste laget. Är man student så kan man ju unna sig...
Så kom dagen som vi helst ville skulle rulla förbi obemärkt. Dagen då älskande par myser, pyser, pussas offentligt och tittar djupt in i ögonen på varandra. Alla hjärtans dag. Min tillfälliga bostad som skriker på uppmärksammhet är ingen idealisk plats att tillbringa dagen i. Systern sov på en karrig luftmadrass bredvid min säng. Varje gång han hade vänt sig under natten vaknade han och jag. Outvilade gick vi upp på morgonen. Syster förflyttade sig till min soffa för att om möjligt vila sig innan frukosten var klar. Kylskåpet var tomt på frukost. Några varmkorvar som jag kokade och sen kaffe till det blev början på vår romantiska dag. Kjell Höglund sjunger att man vänjer sig. Hoppas han har fel. Efter frukost kändes det meningslöst att göra någonting men efter några timmar beslöt vi oss för att köra ett fullt race. Tunnelbanan till Östermalmstorg för att sen gå ut till Djurgården. En promenad som fylldes med lyckliga svanar som simmade två och två, kall vind och ett stängt Rosendal. Det blev en lång promenad och apptiten växte. Vi får väl äta något kom vi fram till. Jag har tidigare besökt en Indisk restaurang som jag föreslog. Det fick bli så. Inne på restaurangen satt det kille-tjej vid alla borden. Restaurangpersonalen såg lättat på oss när vi kom som om vi skulle kunna fylla någon homokvot för kvällen.Det var bara att spela med. Bord för två med levande ljus. Systern bad till och med servitören att ta ett foto på oss där vi satt. Leende tittade vi in i kameran och försökte se lyckliga ut. De övriga gästerna la inte ens märke till oss tror jag. De var ju ute för att vara med varandra. Jätte god mat till ett rimligt pris, tänkte jag när jag satt där och vi hade faktiskt trevligt. Efter maten föreslog jag att vi skulle klämma in besöket uppe i Skrapan. En god idé tyckte Systern. En god idé som visade sig inte vara en så god idé. Hiss upp till våning 25 och sen trapporna upp till panoramabaren. En öl och sen får det vara nog på mysandet. Uppe i panoramabaren var det inte helt oväntat folk som firade alla hjärtans dag. Med den lilla twisten att de var fint folk som firade alla hjärtans dag. Frackar och palljetter. Gunna och Systern i kofta och hål på strumpan. Det sorlade kraftigt och de fina drack skumpa och färgglada drinkar. Som sagt en öl och inget mer. Systern var fräck nog att beställa någon drink till sig som innehöll ett bär. Vi orkade inte ens försöka att överrösta de lyckligt älskande. Tysta satt vi och drack upp bara för att kunna säga efteråt att vi hade varit där. Väl nere på marken sa jag till Systern:
-Snacka om att vara en katt bland hermelinerna.
-Ja, en söderkatt.

varför växer de?

Gunna ska tvätta på söndag. När Journalisten bodde ihop med mig tvättade vi en gång i veckan. Det var tider det. Man kunde utan problem hitta något som var rent. Nu har Journalisten flyttat och Styv har hittat egen lägenhet, så nu sitter jag ensam på Gärdet i väntan på att jag ska få flytta in i baracken. Ni vet hur det kan vara när man väntar på en sån grej. Man tycker inte det är lönt att ta tag i något. Städa kommer jag ju ändå göra när jag flyttar och diska kaffekoppen känns överflödigt då det är kaffe jag kommer att dricka ur den nästa gång den ska användas. Det som dock är mest förödande är att man tänker att tvätten kan vänta. Det kan den ju inte. Jag kommer att använda lika mycket kläder sen som jag gör nu. Bara att jag valt att inte bry mig eller blundar, för hur det ser ut i Journalistens gamla lägenhet betyder inte att min hygien ska bli lidande. Det blir den inte heller. Jag har ju bott hemmifrån förut. När jag och Tysken bodde ihop för några år sedan slarvade vi bort nyckeln till bokningstavlan i tvättstugan. Detta medförde att vi hade bara tillgång till tvättmaskiner en gång i månaden vilket i sin tur medförde att jag köpte på mig ett stort antal stumpor och kalsonger. Saken med strumpor är att de går sönder väldigt lätt. Vi som är födda in i en slitochsläng-generation väljer ju då att kasta trasiga strumpor eller bara bära dem dagar vi vet att jag inte kommer att visa mig utan skor. Sen har vi ju problemet att strumpor alltid försvinner så man får kvar ojämna par. Det har så många avhandlat så det kommer jag inte änns börja skriva om. Kalsongerna har dock en annan problematik. Först är de inte sköna. Sen blir de sköna. Sen börjar de gå sönder, men är fortfarande sköna. Sen blir tyget tunt, då är de som bäst väldigt sköna. Sen växer de? Alla kalsonger kommer till ett stadie då de växer. Benen börjar rulla upp sig när man tar på sig byxorna så det ser ut som man har blöja. De blir längre också. En vacker dag kan man utan problem dra kalsongerna så högt att de täcker magen. Det är då man graderar ner sina underbyxor. De får helt enkelt bli "dagarna innan tvättkalsonger".
När jag bodde med Journalisten behövde jag aldrig ta på mig dessa. Men så här om dagen upptäckte jag att det var dags att boka tvättid igen. För när jag på morgonen skulle klä mig låg bara en prydlig hög med "dagarna innan tvättkalsonger" kvar på hyllan i garderoben. När jag gick till skolan på morgonen kunde jag inte låta bli att fundera på: Varför växer de? Det kändes lite retro.

Handelsresanden

Denna vecka är Gunna på Stockholms möbelmässa. Skolan ställer ut och jag tillsammans med alla andra elever ska vakta vår monter och vara representanter för hur man ska vara för att gå på "kanske en utav världens bästa möbelsnickeriutbildningar". Helt ärligt är det inte särskilt skoj. Ulf Lundell har någon gång beskrivit helvetet som ikea lördag efter löning. Jag tror att möbelmässan inte ligger långt där efter. Människorna som ställer ut på en sådan mässa är ett släkte för sig. Skolmotrarna är det normalaste på möbelmässan. Detta trots att de försöker vara nyskapande unga, fräcka designers. Nej de riktiga orginalen finner man i Hall A och B på Älvsjömässan. Där inne trängs männen som ser ut som handelsresanden. Ser ni dem känner ni direkt igen typerna. Männen är oftast runt femtio, grå kostymbyxor, företagsslips, svart eller vit skjorta som täcker ölmagarna. Är man förtfarande osäker är det bara att kontrollera ansikterna. Kinderna är ofta lite rodnade och näsan lila. Det är sant. Det är inte meningen att jag på något vis försöker vara lustig. Deras näsor är oftast lila. Luktar de sedan dessutom whisky kl 10 på morgonen är det ingen tvekan om att det är en handelsresande man har att göra med. Iakkta  då försiktighet. Dessa personer må vara hur trevliga i det privata men när de åker ut på mässor blir det något annat av dem. De är i yrket helt säkra på att deras produkter är de bästa på marknaden och de viker inte en millimeter. Nästan lite maniskt försöker de göra så många affärer på så kort tid som möjligt. Avslutad affär betyder att de bjuder kunden på ett glas av någonting och tar en själv i god ton. Därför kan man anta att de handelsresanden som är fullast när dagen är slut har sålt mest. Denna kultur borde någon göra en dokumentärfilm om. Ibland kan man se den handelsresande i sällskap med en några år yngre "fru". Denna "fru" håller sig lite i bakgrunden fram till att mässan stänger. Sen kysser handelsresande sin "fru" och klappar henne lite lätt på stjärten. Bjuder henne på ett glas för att sedan gå till enkelrummet som handelsresanden och "frun" fick i sista stund (Det blev väl något fel med bokningen, typiskt). Nästa dag börjas det om. Glas på glas och ibland har man ny "fru". Mässan packar ihop och handelsresanden åker till ny ort. Nytt hotell, ny "fru", samma whisky och samma fula skinsoffa som är bäst på marknaden.

RSS 2.0