Ålderskris, kan man ha det?

Gunna har fyllt år. Jaha. En tom känsla fyllde mitt bröst dagen jag vaknade upp upp insåg att nu var jag ett år älder. Jag vet ju att jag inte har åldrats ett år under natten men ni vet hur det känns. Min trötta ögon kisade inne på toaletten när lampan tändes. Några veck från kudden prydde mitt ansikte. Gammalt tandkrämsstänk som gjort badrumspegeln prickig såg ut som vårtor i mitt ansikte. Jag drog mig lite i huden under ögonen. Jodå. den fjädrar fortfarande tillbaka. Skönt. Jag har ju faktiskt bara fyllt 26. De flesta av mina kompisar är ju äldre än vad jag är och tycker säkert att jag är fånig. När jag hade gjort mina bestyr på toan gick jag in i sovrummet. Det var alldeles kolsvart. Jag trevade efter ljusknappen. Jag tänkte att nu vaknar nog Styv. Han är ju lite trött av sig på mogonen. Han vaknade inte. Han var inte där. Han hade, fick jag reda på senare missat tunnelbanan hem och valt att sova i skolan. Så där stog jag ensam i den undermöblerade lägenheten som en gång var Journalistens.
-Grattis på födelsedagen, sa jag högt för mig själv. Ett år. Det gör ju ingen skillnad. Endå kände jag mig i denna stund som Bridget Jones, ni vet när hon ensam sitter i sin lägenhet på födelsedagen och sjunger All by my self. Sillnaden mellan henne och mig var att hon var stenfull och det var på kvällen, jag var nyvaken och spiknykter. Det var nästan värre. Ett försök till en macka slutade med att jag bara fick i mig en kopp kaffe. Jag ringde Styv som förmodligen vaknade utav telefonen.
-Ska jag vara orolig?
-Va...du menar för att jag inte kommit hem?
-Precis. Jag börjar tro att du ligger nedslagen i ett buskage på Gärdet.
-Nej shit, jag har slaggat på designsoffan. Ganska dåligt också. Göteborgsdialekten var grövre på morgonen än den är när han vaknat till runt lunch.
-Vad bra. (Ska han inte ens säga grattis?)
-Då ses vi sen änna.
-Okej, jag kommer snart till skolan.(All by my self)
-Du föresten.
-Ja.
-Grattis.
-Tack. Jag försökte låta som jag inte brydde mig. Det gick nog inget vidare. Det var skönt att någon kom ihåg.
Dagen flöt på. Mina klasskamrater bjöd mig på lunch. Det var snällt och gott. några kompisar och familj ringde och sa grattis. Det lättade. På kvällen kom dock känslan tillbaka. Jag var kvar länge i skolan. Det var ju ändå ingen som skulle fira mig när jag kom hem. Styv gjorde ett halvhjärtat försök att bjuda ut mig på en öl. Jag tackade nej. På något vis gottade jag mig lite i det jag senare kom att kalla min första ålderskris. Det trodde jag aldrig att jag skulle få. Killen som inte vill annat än att bli en gubbe krisar när han fyller 26. Det är ju ett skämt.
Dagen efter tog Journalisten med mig på en överraskning (Jag kände mig åter som Bridget Jones). Överraskningen var att vi två och några till gick på restaurang och sen till debaser medis. Det skulle vara någon hyllningskväll till Springsteen. Mycket trevligt, trots att Journalisten blev lite orolig när jag hade nämt att Sundström skullle spela samma kväll. Dock ger jag inte mycket för Kleerup och sångaren i Silverbullit som två tonårskillar har ett behov av att vara "tuffa", "coola" eller vad de nu vill kalla sina attitydsproblem. Jill Johnson var högst överraskande helt fantastisk och jag har totalt bytt uppfattning om denna schlagerkvinna. Annika Norlin också helt fantastiskt härligt. Härligt att krisa lite.

514 dagar är allt som behövs

Gunna har hittat bostad. Det är faktiskt sant. Just när man börjar ställa in sig på en vår i Vitabergsparken under ett träd dimper det ner ett besked om bostad. Jag trodde knappt mina ögon när jag såg det. Inte menar väl ni att jag är värd detta. 514 dagar är ju ingenting. Det är så många ködagar jag har hos bostadsbolaget. (Jag låter bli att nämna deras namn då jag ännu inte skrivit på kontraktet och vill undvika ett haveri.) Men jag tackar Patron. Tack och bock. Ni kommer inte höra ett knyst från mig. Som en mus kommer jag sitta i lägenheten med endast ett stearinljus som belysning. Jag vill ju inte slösa på Patrons el när Patron är så snäll och låter den ingå i hyran. Halva mitt studiebidrag? Inte mer? Nej jag lurar väl inte Patron nu. Jag vill inte ställa till med något besvär för Patron. Jag kommer ju ha halva mitt studiebidrag kvar efter hyran är betald. Ja, nu när Patron är så givmild och bjuder på elen. Va sa? Ingen ugn? Nähä, ja det spelar ingen roll. Jag kan ju kanske värma mig något i micron som Patron så snällt har ställt i kokvrån. De har ju så fina frysmåltider nuförtiden. Ingen frys? Nähä! Kanske att jag kan lägga min frysta mat i en plastpåse och sen låta den ligga och flyta lite i strömmen. Det borde ju hålla den kall. Nej inte den strömmen. Stockohlm ström. I vattnet. Inte skulle väl jag nalla utav Patrons ström nu när Patron bjuder. Baracker. Jaha, jag som trodde att det var ett vanligt hyreshus. Nej det är inga problem. Baracker låter ju mysigt. Lite kollokänsla. Hade inte Tyskarna några sådana baracker under kriget som folk fick bo i. Det var väl också några kolloläger. Koncentrationsläger. Jaha, men många verkade ju få plats i barackerna iallafall. Ni är för go´ Patron. Vad är det för grannar jag kommer att få? Nämen är de också studenter. Ja ja. Det är väl klart att vi inte ska bo ute i vanliga samhället blad vanligt folk. Nej där har Patron allt tänkt till. Var det också enligt den Tyska-modellen. Så tunnelbanan går inte ut till hyreshus...barackerna. Nej det är klart att det verkar ju smidigare med tåg ovan mark. Svårt att få sittplats. Ja men står alla upp kan man ju stuva in med människor. 
Tack än en gång Patron. Säg till om det finns någon motorväg du vill att jag ska bygga. 


Vi é Wiehes killar

I somras spelade Unmarked, bandet som Gunna spelar i, på festival i Laholm. Det var sommarens första spelning för oss och för mig som inte hade varit i Halmstad under hela våren kändes allt lite nervöst och trevande. Pojkarna är ju så duktiga. Tänk att de vill ha kvar mig. Jag är rörd. Hur som helst gick spelningen förvånansvärt bra. Lite lagom med folk för upptakten på sommaren. Solen gick ner och ifrån scenen kunde vi bevittna Lagan som sakta flöt fram. Laga Ni Äta Vi. Det var ett gäng med hårda killar som spelade innan oss. Konstigt att vi alltid ska följa upp efter sådana band. Vi kanske ska bli smickrade. Är det så att folk uppfattar oss som unga, förbannade och hårda. 2002 kändes det inte konstigt men sex år senare och lite andra riktningar i livet börjar man ju undra. Jag vill bara säga att jag inte har något emot hård musik. Det är bara att i kontrast till det kan vi ibland framstå som Status Que, inte så mycker rocking all over the world. Eller om bandet innan är riktigt, riktigt hårda som Göinge flickorna. Ja, ja det är inte relevant nu. Vår spelning gick bra och vi var nöjda. Det fanns lite att förbättra till nästa spelning, men så är det ju alltid.
Dagen efter vi spelat hade jag och Systern planerat att åka ner till Laholm igen. Mikael Christian Wiehe och Ebba Forsberg skulle spela där på avslutningsdagen för festivalen. Det var den där turnén där de tolkar Bob Dylan eller Dillan som Wiehe säger. Något som måste bli bra.
Innan vi åkte ner höll vi sill-middag i Halmstad. Efter sillen bjöd Systern mig på en silvergrogg som avnjöts sittandes i soffan på Brogatan. Ingen stress, det fanns all tid i världen och vi slavade inte på Keops pyramid denna kväll. Efter ett tag ringde telefonen i lägenheten. Det var vår skjuts. Silvergroggen hade fått mina kinder att rodna en aning och med magen full utav sill och knäckebrad gav vi oss av . Resan till en spelning är nästan alltid bra. Man diskuterar vad man förväntar sig, gissar öppningslåt och trivs med tanken att snart ska man bli severad något bra.
Väl nere i Laholm beslöt vi oss för att kika in i backstage-tältet. Vi hade ju varit där dagen tidigare och tänkte att det kan ju inte vara något problem då vi ändå skulle få komma in gratis. Dessutom skulle vi kunna ta med oss varsin burk in på festivalområdet och då slippa betala 40 kronor för något som normat kostar tio.
Zipp! sa det i dargkedjan till tältet och lika snabbt som det lät stod Gunna, Systern och Mikael Wiehe öga mot öga med varandra.
-Oj, ursäkta stör vi?! Ibland är bra att ha Systern tänkte jag som var förlamad i läpparna för en stund.
-Ja faktiskt. Wiehe lät förvånad och irriterad på samma gång.
-Jo vi spelade på festivalen igår och när vi såg att Du och Ebba skulle spela så ville vi komma ner och lyssna Du har alltid varit en förebild för oss Vi spelar i ett band som heter Unmarked jag heter Martin föresten och detta är Gustav. Trots att Systern verkade lugn andades han lika lite som jag i denna stund. Hans meningar blev outhärdligt långa. Wiehe måste ha uppmärksammat detta för han avbröt:
-Jasså! Jag visste inte att ni också hade spelat. Nu var hans ton så där trevlig som den låter när han är med på TV. Han är ju trots allt samma kille.
-Ja jag såg hyllningskonserten på TV och började gråta när Ebba sjöng Vi skulle vilja ge dig en av våra skivor men de är inte riktigt klara ännu.
-Skicka den på posten. Jag finns i telefonkatalogen, eniro.
Vi tackade och bockade. Systern önskade lycka till och jag vågade äntligen öppna munnen.
-Kör så att det ryker. sa jag kort och förmodligen så snabbt att det inte gick att uppfatta vad jag sagt. Dessutom hade salivet i min mun vuxit så det kom nog mest ut ett blött läte.
Jag behöver knappast ge spelningen en recension. Vi var båda mer än nöjda tillsammans med några hundra till som åkt till Laholm denna dag.
Så mer än ett halvår senare ser Gunna när han kollar sin mail att Systern har skickat ett meddelande till honom. När jag öppnar det ser jag att det är ett vidarbefodrat mail ifrån. Jo, just det Mikael Christian Wiehe. Det visade sig att Syster tidigare under veckan äntligen hade fått iväg en skiva till den gamle proggräven. Mikael tackade hjärtligats för skivan och beklagade att han inte hade någon tid just nu för att kunna lyssna på den. Däremot lovade han att den skulle få följa med på turné och då ge den en chans. Några timmar senare hade samme Wiehe skickat ett e-postmeddelande till där han deklamerade att han inte hade kunnat låta bli. Han tyckte till och med att det lät bra. Sången var lite Springsteen (undra hur det låter när han säger det) han var helt enkelt härlig och önskade oss lycka till. Tack Wiehe att du är du.


Att dricka kaffe på ett ställe där alla kan ditt namn

Söndag är ett annat ord för Ritorno i Gunnas liv just nu. Varje söndag träffas nämligen en liten skara förvirrade pojkar som strävar efter att bli män på ett kafé med entrén mot Vasaparken. "Vasaparken" tänker ni det var ju inte så Proggit. Nej, just det det är det inte och kanske att det är en del utav behållningen. Ritorno blir vår lilla fristad för en stund. Mitt i överklassens högborg sitter det personer med en aning vänstervridna åsikter och dricker kaffe. Visst pratas det politik emellanåt och alla har ju inte samma åsikter om allt men just på Söndagen är det något annat som täcker vår agenda. Fröjden att få komma bort en stund. Komma bort från studier, jobb, arga dörrvakter, T-centrals-stressen, modevänstern på Söder, högljuda discotek, flickor som ställer till problem, en mysig hemmakänsla och livet i största allmänhet. Klockan tre är det sagt. Journalisten brukar komma först, ibland redan klockan två. På vägen dit köper han en SvD (ett märkligt val utav tidning, förmodligen för att irritera lite) för att sedan ta plats vid ett utav borden på Ritorno. Därefter är det lite öppet vi turas om att droppa in, hänga av jackan på en kaféstol, beställa och med spänning vänta på att de ska ropa upp ens beställning. Rutiner, traditioner och klyschor ska genomlidas. Folk ska pusta ut lite och förklara vad de gjort innan de kom hit. Alltid samma saker, men det blir ingen jul utan Kalle Anka heller. Journalisten brukar stolt visa upp några fynd ifrån Record Hunter, Jag beklagar mig över hur lite jag fått gjort i skolan, Snygg-Daniel visar upp sin nya mobil, Decibel säger att han är bakfull och att det var onödigt. Hela denna process är meditativ och en viktig del i att vara kille på ett kafé.
Efter ungefär en timme eller två och en halv kopp kaffe brukar stämmningen vara mer samlad. Genom gång över vad som ska hända i veckan. Vem ska fixa biljetter till en spelning. Gliringar och high-five. Har man tur är några stammisar där. Och har man ännu mer tur känner dessa igen en och hälsar. En trygghet som är väldigt behaglig. Ännu är vi inte helt aksepterade som stammisar. Vi har ju bara varit där i ett knappt halvår. Men förhoppningen är ju att vi en dag bara kan komma in och personalen hälsar på en och säger:
-Det gamla vanliga eller? Jag vet att det är fånigt och oerhört gubbigt, men jag är inte ensam om denna önskan. Att bli älskad av ett kafé är en utav de finaste kärlekar. Förmånen att få komma ifrån en stund och suga lite på livets karamell. God söndag mina vänner.

Bord jag borde

I onsdags var Gunna tillbaka på skolan efter juluppehållet. På min hyvelbänk i verkstaden väntade en hög utav ytfanérade träbitar, verktyg, spillbitar, papper och ångesten för att jag inte kommer bli klar i tid med bordet. Det är ett tag jag har hållit på nu. När min bältros blommade började hela projektet. Först var det ritningar som skulle göras och sen var det till att snickra. Det kändes som det skulle gå ganska smärtfritt. Ett tag. Ganska snart blev jag varse om att allting tog en jävla tid.
Ja ja, nu är den första veckan över. Eller halv-veckan var det ju faktiskt bara, trots att min lördag och söndag tillbringades i Söders hantverkshus. Pannan i djupa veck, och intesitit som en påtänd iller. Som tur var fanns det inte så många andra i skolan under helgen. Vi var några tappra själar som är ute i sista timmen med vad som borde varit klart innan jul. Jag har ju ett litet handikapp när det kommer till effektiviteten. Handikappet sitter strax under näsan och snorkanalen. Nu är det inte mina kyssäkta läppar i sig som ställer till det. Utan det som kommer ut ur munnen när dessa säras. Jag är ju lite ett socialtmirakel (ett ord Syster Martin lärde mig i julas, med då handlade det om någon annan). Jag pratar hela tiden. Ibland får jag sätta på mig mina hörselkåpor bara för att själv få vila öronen lite ifrån den bräkiga halmstadsdialekten. Jag pratar med folk, sjunger och drar fräcka skämt så kinderna rodnar på de oförberedda (ofta på mig med). Jag är en tillgång för klassen på det viset. Kanske för hela skolan. För inte är det mitt sinne för ordning folk uppskattar. Lärarna och de äldre eleverna brukar gå förbi min bänk och himmla med ögonen. Hur kan du hitta något i den här röran? Jag brukar säga att jag har ett speciellt system för allting och vet precis var allt finns. Där jag la ifrån mig det senast. Dena tekniken är inget man bara kan börja med hur som helt det har tagit mig hela livet. Min mor vet vad jag talar om. Hon himmlar nog förmodligen med ögonen när hon läser detta med. Att man ska behöva skämmas!
Snart är det vår. Då kommer jag inte komma ihåg stressen och de sömnlösa nätterna. Det är ju faktiskt bara ett bord. Jag håller inte på att lösa världsfreden. Även om man undrar ibland om inte flera studenter på denna skolan tror att de gör just detta. Nej då är det nog bättre att vara ett socialtmirakel och snyggast på club King Kong (En annan historia som jag inte kommer att skriva om nu). Man får inte ta sig själv på för stort allvar då kanske man surar igen som ett gammalt badrumsavlopp. Kom ihåg det.


Packat och klart!

Så var Gunna i Stockholm igen. I lördags lämnade en Opel med släp min fädernes by. Jag hade fått hjälp utav Tysken att flytta. Igen! Han har varit med vid samtliga flyttar Gunna gjort de senaste fem åren. Stort tack! Nu kanske ni tror att jag har funnit en bostad i Stockholm eftersom jag behövde ett släp för att få upp mina pinaler. Så är inte fallet. Fram till den siste februari kommer jag att bo kvar i Journalistens lägenhet. Sen så skiter det sig om ni ursäktar min franska. Journa listen har hittat ny lägenhet och på måndagen fick jag hjälpa honom att flytta dit. Han tog sitt pick och pack och kvar blev jag utan någonting. Därav tog jag med mig det aldra viktigaste upp till Konungens hemvist. En säng, en soffa jag köpte när jag bodde i Grebbestad, några lådor jag inte säkert visste innehållet i, min gitarr, en CD-spelare och några oroliga blikar och lyckönskningar ifrån Halmstad där ingen verkar tro att det finns några bostäder i Stockholm. Jag börjar faktiskt själv att undra.
För att ha råd att bo kvar i Journalistens gamla lägenhet hade Styv lovat att flytta in och dela hyran med mig. Det kommer nog att gå fint. Han har inte heller någon bostad. Under hösten har han fått sova på Numrans och Viktor med bollens soffa i latte-morsa-land. I och med det har han inte heller några grejer i Stockholm var mitt flyttlass alltså nödvändigt.
Samma dag som jag hjälpt Journalisten till sin nya lägenhet skulle Styv flytta över sig och sina ägodelar till Öfvre Östermalm. Han hade faktiskt tagit med sig lite egna grejer ifrån Göteborg som skulle kunna komma till användning i vår bostad för två månader. En Stekpanna och en Gjutjärnsgryta bland annat. Vi hade sätt det framför oss hur vi på kvällarna skulle stå och göra storkok tillsammans för att ha med som matlåta dagen efter till skolan. Jag skulle spisa plattor och Styv skulle ha en platta på spisen igång. Ni vet som ett litet, litet kollektiv med två vänner. Kanske det då bara blir ett duotiv, vad vet jag.
Allt hade kanske blivit så om det inte samma kväll blivit inbrott i Numrans bil. Styv som är en skärpt kille hade tänkt på morgonen denna dag att han skulle kunna packa bilen redan då. Han skulle ju ändå till skolan som ligger på vägen från Numran till Journalistens gamla lägenhet. För om han packar bilen redan då skulle han först kunna åkat till skolan och göra ett race och sedan när kusten var fri skulle han kunna ta bilen bort till mig. Det gjorde han. Klockan var strax efter tolv på natten när han ringde till mig och förklarade något osammanhängande att det hade varit en liten anarkistbrud (förmodligen från ett Café som ligger på Söder) som han kommit på göra inbrott i Numrans bil. Bruden hade blivit skitnödig när hon såg Styv och hade hoppat in i en bil som körde iväg. Hon hade krossat en ruta på bilen tagit stereon och en av Styvs flyttlådor. Han var nu på väg till mig och undrade om jag kunde komma ner och hjälpa honom med att ta upp de grjer som inte blivit stulna. Jag gjorde detta. Väl i lägenheten berättade han alltihopa en gång till. Något mer sammanhängande. Det var först då jag förstod allvaret i vad som hade hänt. I lådan som blev stulen låg ett stycke stekpanna, en gjutjärnsgryta, Styvs alla kokböcker samt en massa andra saker. Stekpanna och gjutjärnsgrytan!! Basen för hur vårt boeende skulle fungera hade en liten tjej snott. Vad skulle vi göra nu? Vem ska nu sitta och brilljera med namn konstiga råvaror ifrån asien, sädeslag som "tydligen" är lika gott som potatis. Vem ska nu förmana killen ifrån landet när han råkar säga att han tycker om ketchup och inte sesampasta? Nej ingen vet. Just nu så lever vi lite på gränsen faktiskt. Så till tjejen som sitter någonstan i Stockholm och lagar mat i en gjutjärnsgryta och läser kokböcker vill jag bara säga:
-Jag hoppas att du är nöjd! Jag och Styv har två kastruller. Vi kommer att koka all vår mat och du kommer inte att få smaka.

Nu ser vi framåt!

Gunna firade nyår i Marbäck. God mat och dryck och så lite pang pang vid tolvslaget. Mycket trevligt.
Kvällen innan nyårsafton var jag och repade med Unmarked för första gången på ett halvår. Detta har ju varit en av baksidorna med att bo i Stockholm, att bandet inte är i Stockholm. Jag och Systern hade gått till replokalen för att jag var utan bil och Systern hade bara en cyckel. Det var kallt ute och Systern klagade och gjorde stönande utandningar emellanåt för att demonstrera sitt misstyckande till användandet utav apostlahästarna under denna promenad. "Nu har vi bara gått en tiondel av vägen" sa han när vi gade kommit upp på kyrkogatan. Han är en man som hellre ser glaset halvtomt än halvfullt. Det är väl en del utav den Björn Ranelid-känsla han vill utstråla.
Repet gick förvånansvärt bra för min del. Pojkarna hade lite nya låtar som jag inte hade hört tidigare men det är ju bara Rock n´roll så jag kunde kämpa mig igenom dem hjälpligt. Det lät lovande kan jag informera de som eventuellt väntar på att vi ska släpp en skiva. De gamla låtarna satt hyggligt. Några nya slut och break. Jag fick göra några Bono-skrik och ett och annat Rose-vrål. Vi avslutade repet med Hey man och sen pakade vi ihop våra instrument. Bandet skulle inte fira nyår tillsammans. Nån här och nån där. Så alla önskade varandra gott nytt och gick hem till sig. Jag skulle med Systern och bada bastu. Bäcken kom med sina föräldrars bil och hämtade oss. Bäcken bor numera i Småland så det var ett kärt återseende när han klev ur bilen och öppnade bagaget. Han var sig lik. Sarkasmerna bubblade ut ur munnen på honom och han förklarade att julen i Paris förmodligen var bättre än den svenska skitjulen. Vi gjorde ett stopp på en kina-låda på väg hem till Systerns föräldrahem. Systern och Bäcken skulle ha kinesmat. Själv bad jag om ett stopp vid en korvmoj. Ett klokt val.
När vi kom hem till Systerns föräldrahem satt vi på bastun och satt oss för att käka. När alla hade uppdaterat sig på vad som hände ute i världen började vi diskutera nyår. Alla var överens om att det allt som oftast blir mycket väsen för väldigt lite kring denna högtid. Bäcken muttrade att han minsan skulle sitta hemma och inte göra någonting. Jag var bjuden till en mycket liten tillställning i Marbäck. Det passade mig fint. Systern skulle på någon slags kombofest. Två sällskap som skulle fira på varsit håll för att sedan sluta upp till tolvslaget.
Så satt vi bastun. Bastu det  är fint. Så okompliserat på något vis. Alla fasader som vanligtvis skyddar oss existerar inte där. Nakna sitter man och tittar tomt in i träpanelen. Kommenterar temperaturen,sig själv, klappar sig på magen, tar en öl, svettas lite, går ut, går in, sucka lite, säga saker bara för att man ska, tycka tvärt om, hålla med, berömma varandra, snacka ner varandra. Så här borde man fira nyår enligt min mening. Långt ifrån klänningar och slipsar som sitter för hårt. Om man inte nu firar i Marbäck, att vara på landet är ju också ett ställningstagande.

RSS 2.0