Att dricka kaffe på ett ställe där alla kan ditt namn

Söndag är ett annat ord för Ritorno i Gunnas liv just nu. Varje söndag träffas nämligen en liten skara förvirrade pojkar som strävar efter att bli män på ett kafé med entrén mot Vasaparken. "Vasaparken" tänker ni det var ju inte så Proggit. Nej, just det det är det inte och kanske att det är en del utav behållningen. Ritorno blir vår lilla fristad för en stund. Mitt i överklassens högborg sitter det personer med en aning vänstervridna åsikter och dricker kaffe. Visst pratas det politik emellanåt och alla har ju inte samma åsikter om allt men just på Söndagen är det något annat som täcker vår agenda. Fröjden att få komma bort en stund. Komma bort från studier, jobb, arga dörrvakter, T-centrals-stressen, modevänstern på Söder, högljuda discotek, flickor som ställer till problem, en mysig hemmakänsla och livet i största allmänhet. Klockan tre är det sagt. Journalisten brukar komma först, ibland redan klockan två. På vägen dit köper han en SvD (ett märkligt val utav tidning, förmodligen för att irritera lite) för att sedan ta plats vid ett utav borden på Ritorno. Därefter är det lite öppet vi turas om att droppa in, hänga av jackan på en kaféstol, beställa och med spänning vänta på att de ska ropa upp ens beställning. Rutiner, traditioner och klyschor ska genomlidas. Folk ska pusta ut lite och förklara vad de gjort innan de kom hit. Alltid samma saker, men det blir ingen jul utan Kalle Anka heller. Journalisten brukar stolt visa upp några fynd ifrån Record Hunter, Jag beklagar mig över hur lite jag fått gjort i skolan, Snygg-Daniel visar upp sin nya mobil, Decibel säger att han är bakfull och att det var onödigt. Hela denna process är meditativ och en viktig del i att vara kille på ett kafé.
Efter ungefär en timme eller två och en halv kopp kaffe brukar stämmningen vara mer samlad. Genom gång över vad som ska hända i veckan. Vem ska fixa biljetter till en spelning. Gliringar och high-five. Har man tur är några stammisar där. Och har man ännu mer tur känner dessa igen en och hälsar. En trygghet som är väldigt behaglig. Ännu är vi inte helt aksepterade som stammisar. Vi har ju bara varit där i ett knappt halvår. Men förhoppningen är ju att vi en dag bara kan komma in och personalen hälsar på en och säger:
-Det gamla vanliga eller? Jag vet att det är fånigt och oerhört gubbigt, men jag är inte ensam om denna önskan. Att bli älskad av ett kafé är en utav de finaste kärlekar. Förmånen att få komma ifrån en stund och suga lite på livets karamell. God söndag mina vänner.

Kommentarer
Postat av: Den winnerbäck-tjocke

Så jävla fint. Man vill ju bara åka till Berlin eller Sjuan. Nån borde be nån att lägga upp den på hemsidan. Nu skall jag ta en ramlösa.

2009-01-18 @ 19:03:29
URL: http://www.unmarked.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0