Slask

Gunna har återigen blivit lurad på våren. Just när man tror att det är klart. Solen har värmt min hjässa i några dagar och snödropparna är i full blom kommer det man minst av allt vill ha. Vinter gör sig åter påmind och deklarerar att den minsan inte kommer att ge upp utan strid. Det snöade i huvudstaden igår. Typiskt just när det gått hål på vinterdojjorna. Under mina sulor har det börjat bli läckage. Alldels lagom stort så att vatten kan sippra in. Min plan var att jag skulle strunta i et och köpa ny nästa vinter för våren var ju i antågande. Så fel hade jag. Under gårdagen vräkte snön ner och vintern skrattade mig rakt upp i ansiktet. Våren som ändå vill komma igång kickade tillbaka med plusgrader. Resultatet blev slask. Slask är inget mina vinterpjucks klarar av. Så nu får man snällt gå omkring med sina blöta strumpor och undra om man har väldig fotbira. Att bli bortbjuden i sånt här väder och med såndan skor är en omöjlighet. Tänk så är det fotsvett och inte slaskvatten på strumporna när man ställer av sig skorna innanför värdens dörr. Jag ser det framför mig.
-Välkommen in. Slå dig ner här....eller jag kan hämta en pall åt dig så kan du kanske sitta i det andra rummet. En rynkad panna. Jaha då var det inte slask. Det var jag. Nej nu måste nog våren slå till på allvar och vinter lägga sig ned och dö innan något pinsammt händer. Usch vad pinsammt det kan gå.
Under Gunnas barummspegen har Gunna en liten glad hälsning som möter mig varje morgon. Några ord handskrivna på en bit vitt papper som ger en extra kick på morgonkvisten. "Du är inte värdelös." Står det klart och tydligt. Då blir man glad för en stund och glömmer bort att man har håll på skorna och att man inte har någon fru. Det första som möter mig när jag stigit ur min säng är denna lapp och en ansikte med kuddavtryck i spegeln. Ansiktet i spegeln brukar skina upp och så säger jag för mig själv:
-Nu jävlar världen, här kommer jag! Jag möter dig med en kram. Detta lilla tips kan jag bjuda på alldeles gratis. Om du någon gång känner dig låg så är det bara att skriva en lapp och sätta upp så blir man glad som en speleman igen. Problemen kvarstår dock. Jag har fortfarande ingen fru och jag vågar fortfarande inte bli bortbuden om det är slask ute. Men vad gör det om hundra år. Jag är ju trots allt inte värdelös. Hade jag varit det så hade jag inte velat bli bortbjuden på grund utav den anledningen. Nu kan jag ju skylla på skorna och vintern som vägrar att ge sig. Länge leve våren!

På väg till staden med tre hjärtan.

I helgen var Gunna nere i staden med stort H. Halmstad är en fin plats. Bandet hade en spelning och jag fick för en stund lämna huvudstaden och att leka rockstjärna. På vägen dit åkte jag tåg. Ett utmärkt sätt att transportera sig själv på för övrigt även om SJs bokningsystem inte är tillräckligt krångligt. Det är ju alltid fullt på tågen.
Något som jag lagt märke till är att fler och fler människor sitter med sina bärbara datorer i knät under tågresor. Ser de inte på film så är de inne på facebook och gillar statusar. Så var det även denna gång jag reste. Snett över gången satt en man i femtioårsåldern. Ett välskött yttre  och lite ledig men ändå inte slafsig klädsel. Som ni vet så är stolarna på tåg ofta vända åt olika håll i vagnarna. Det förhindrar att alla ska behöva åka baklänges och må illa. Istället kan halva vagnen köpa mat ur bistron och smacka högt och sprida matos så övriga som åker baklängs får kväljningar. Själva kväljningsbiten hör inte riktigt hit men jag ville bara förklara att när jag satt och åkte baklänges på väg ner till Göteborg, lite bubblig i magen satt och stirrade på en man som fingrade på sin laptop. Gunna som inte har en dator tittar mest rakt fram (eller i detta fall rakt bak) när han åker tåg. Jag vill inte på något vis hävda att det var frivilligt det jag såg. Allt är SJs fel. Mannen med sin laptop och städade yttre satt som sagt och fingrade på datorn och lyssnade på något i sina hörlurar. Gunna stirrade rakt fram och lyssnade på Rolling stones. Helt ofrivilligt ser jag alltså mannen.
Han börjar klia sig i ansiktet. Gunna ser helt ofrivilligt detta. Mannen kliar sig runt näsan. Fortfarande ofrivilligt ser jag detta. Mannen petar sig i näsan. Eller snarare gräver i näsan. För ut sitt finger och släpper för en kort sekund blicken från sin datorskärm för att kontrollera sin fångst från andningsorganet. Mycket riktigt. En riktig kråka satt på fingerspättsen. Gunna tvingas av SJ att se detta. Mannen beslutar sig för att det förmodligen är för dyrt i bistron och stoppar fingret i munnen och återvänder med sin blick till vad han höll på med på internet. Gunna åker baklänges och har slutat känna sig äklad över matoset i vagnen men har istället en ännu äkligare känsla i kroppen. Jag tittade mig omkring för att se om någon anna har noterat vad jag såg. Alla andra passagerare satt med sina datorer och stirrade djupt in i skärmarna. Nu förstår jag vitsen med det.

Lagom till våren åker stockholmarna skidor?

De senaste två dagarna har Gunna lapat vårsol i huvudstaden. Det kanske inte är riktigt vår än, men en försmak som heter duga iallafall. Jag har med lätta steg klivit ur min säng i baracken på morgonen om hoppat några friska och hurtiga hopp för att fira in dagen. P4 radio Stockholm har varit mitt soudtrack. Nyheter, tävlingar och trafikinformation.
I måndags var spiken med mig och köpte ett köksbord. Ett mycket fint sådant om du frågar mig. Tillverkat 1962 på Edsbyverken. Spiken prutade åt mig och hjälpte sedan till att promenerra hem med det. Han är fin den där Spiken. Jag vågade inte pruta utav  mannen med extrakilorna, för liten kavaj och guldkedjor runt halsen. Spiken drogs sig icke för detta. Tack. När han kom hem till mig bjöd jag honom på ett glas avslagen Trocadero som tack för hjälpen. Känns lite snålt när jag nu tänker på det.
I och med mitt fina köksbord har köket blivit min favoritplats i baracken. Jag sitter mer än gärna där och läser tidningen, lyssnar på min radio och pillar mig mellan tårna. Förr tyckte jag att hallen var fin och det är den fortfarande men jag sitter mer i köket nu än innan. Under hallens storhetstid satt jag ofta på min hall-pall och bara hade det gott. Titta de upp mot det lilla hallfönstret, drömde om våren och drack kaffe. Tänka att jag redan har hunnit bli sentimental över de olika "rummen" i baracken. Snacka om att ge sig hän åt sin bostad.
Igår var Gunna med Spiken, Norrbaggen och Bernt och tittade på skidor. Ja, skidor mitt i Stockholm. Det var en sprint tävling runt slottet. Snön hade imorterats till Stockholm fån någon kall plats. De la ut den på backen och spårade så att tävlingen skulle bli rättvis. Mitt i vårsolens första strålande dagar beslöt sig stockholmarna för att anordna en längdskidtävling. Vissa beteenden här i huvudstaden förbryllar mig fortfarande. Jag som inte följt världskuppen i sprint begrep inte så mycket. Visst först in vann. Men underhållningsmässigt var det väl sådär. Spiken och Bernt tvingade upp mig på en elektrisk snowboard (som en elektrisk tjur men.. ja ni fattar). Underhållningsmässigt också sådär enligt mig men Spiken och Bernt var nöjda. Det jag däremot kommer att glädjas åt länge är att jag såg Mr. Lilla sportspegeln him self. Jacob Hård. Det var när jag hade tröttnat och frös så mycket att alla andra fick gå en runda runt tävlingsområdet som jag såg honom. Vi köade lite för att komma emellan några uppställda arbetsbodar. Helt plötsligt hör jag Tom och Jerry i mina öron. Mycket riktigt. Framför mig står mannen som har blivit något utav en legend för min generation. Jacob Hård. Han var där med sin son som förmodligen fått idrottsintresset med sig sedan vaggan. Fint på något vis. Tänk att få Jacob Hård att läsa sagor för en. Inte ens de farligaste, hemskaste och elakaste häxor skulle kunna låta skrämmande på något vis. Där gjorde SVT en riktig jackpott. Nu har jag sett honom "live" och han besvarade förväntan.
Sen var tydligen kungen där också. Men vem orkar bry sig. Jacob Hård var ju där.

Hon är död!

Igår dog en liten bit utav Gunna. Gunnas gumma lämnade jordelivet för något bätte. Från den dagen jag fick mitt körkort har det funnits en speciell bil i vår värld som betytt lite mer än alla andra bilar. En röd Ford Escort av 88 års modell. Spann alltid som en katt och ville alla utom miljön väl.
Sen jag flyttade till huvudstaden har hon stått okörd vid mitt fädernes hem i ett litet samhälle utanför Halmstad. I julas när jag kom hem kikade jag in genom bilrutan och såg vad som var på väg att hända. Det var mögel i hela bilen. Visst det har läckt in lite vatten men vem är perfekt? Mögel överallt. I bilen som det varit åtskilliga inbrott i, stulits och körts till diverse rep och spelningar med bandet. Usch! Jag kommer ihåg när jag såg förfallet. Jag mådde inte bra av att se det. Då väcktes frågan. Vad ska vi göra med henne? Snart är det dags för besiktning och ska vi vara riktigt ärliga som kommer hon med största sanolikhet inte klara de nitiska testerna på bilprovningen. När jag varit med henne tidigare till sådana instutioner har hon gjort så gott hon har kunnat. Rosten har varit som starkast när det behöves. Bilen gick inte i tusen bitar när besiktningsmannen knackade med sin hammare under karossen. Stolt har jag kunnat köra därifrån efter ombesiktningarna är utförda. Just det. Flera tester har hon fått stå ut med varje år för att bli accepterad av samhället. Ibland känndes det som om det är lättare att få uppehållstillstånd i USA med namnet Osama än att få tillstånd att rulla på de svenska vägarna för denns Ford. Men vi har klarat det gång på gång. Jag brukade klappa henne lite lätt på instrumentbrädan när vi åkte därifrån och säga:
-Nu var du duktig. Vi hör ju ihop. Jag kommer aldrig att överge dig. Att kalla vår relation för ett kärleksförhållande vore en underdrift. Det vi hade var något större och finare.
Beslutet togs.
-Hon ska inte behöva ha ont mer, sa jag till min mor. Kör henne till skroten. Det var en känslokall röst som yppade dessa ord. Jag hade stängt av. Det var det ända sättet att orka. Några dagar senare åkte jag upp till Stockholm igen. Jag försökte förtränga det som var bestämt men det gick inte. Tysken lovade att åka med mor till skroten tillsammans med en röd Ford Escort av 88 års modell, också kallad för "Gumman" av alla jag känner.
Igår var jag med Numran och Viktor med bollen på konsert. Vi såg på Hello Saferide. Mycket trevligt och mycket bra. Andreas Mattson spelade gitarr. Annika Norlin var omöjlig att inte falla för. Henne skulle man ha som fru, tänkte jag mitt i en låt. Efter spelningen gick vi ut. Det pep till i min mobil. Jag hade fått ett sms av Tysken. Jag som hade förträngt så gott jag kunde det som skulle hända hade hänt. jag hade något tidigar skickat ett mess till honom och frågat om hon var lydig ända fram till slutet. Hans svar löd:
-Absolut! Att hon var tapper det kan du tro. Kämpade faktiskt. Mannen på stället berättade att hon inte kommer att känna någon när slutet kommer, de skulle börja att tappa henne på alla vätskor... tydligen så man gör. Det blev ett snabbt adjö.
Tack för den här tiden min allra bästa bil. Som ägdes av min mor men förvaltades under lång tid utav Gustav "Gunna" Person. Hoppas du har det bra i där du är nu. Att du får sköra hur mycket du vill och vila mycket, för det vet jag att du tyckte om. Kanske vi ses en dag om många herrans år. Glöm inte bort mig. Jag glömmer aldrig dig.

Så var utvärderingen klar.

I helgen som var fick Gunna besök i sin barack. Det började med att Decibel var på besök på fredagen för att ta några folköl och sen skulle vi möta upp med Journalisten och hans nya kombo (mannen som nuförtiden irriterar och suger livslusten ur min förre hyresvärd). Decibel jobbar med ljud och det första han gjorde när han kom in i min barack var att han skrattade och sen gav han mitt kylskåp underkänt. En direkt miljöfara om jag ska tro honom. Det fina med Decibel är att han blir orolig av tystnad vilket gör att man behöver inte anstränga sig för att umgås med honom. Han gör det nog för oss båda. Jag kommer ihåg när jag, Journalistens bror och Decibel gick på Götgatan vid ett tillfälle och han upplevde stämningen något tryckt. Detta lösta han snabbt och ledigt genom att bli upprörd över att ett korvstånd stod på en plats som minsann inte brukade vara till för korvstånd. En monolog på dryga tio minuter. Fint. Hur som helst var han på besök hos mig och som ni vet saknas det TV i baracken. Det var som upplagt för att ännu en gång få uppleva Decibels fina tankar och reflektioner eller varför inte när han nynnar till lite snabbt och spontant. Först blev han nog lite orolig när han insåg att han förmodligen var tvungen att ta i från tårna om han skulle klara denna kvällen. Oroa sig icke tänkte jag i mitt stilla sinne. Jag hade laddat upp med alla mina Sundströmplattor som vi skulle lyssna på. Ett perfekt tillfälle att tvinga på någon sin musik. I början blev han lite paff av denna plan. Han var ju inställd på att prata. Så han pratade och pratade tills jag började tjata på honom att han måste ju lyssna på texterna. Sundström är ju fantastisk på det. Decibel gillar ju Eldkvarn så han var lätt att få med sig. Eller så valde han bara att följa strömmen det vill säga bara nicka med huvudet varje gång jag sa "Nu kommer det....Nu...fan vad bra han är eller hur" Ja efter ett tag hade vi nått en punkt då vi båda tyckte att det kändes avslappnat och bra. Sen åkte vi in till Söder för att möta upp.
På lördagen var Journalisten och kombon på besök. De är lite mer krävande som gäster. Eller rättare sagt Journalisten är lite mer krävande än Decibel. Journalisten drar sig inte för att förklara att han minsann inte skulle kunna bo i en barack utan TV eller dator. Det var som om en gammal ex- flickvän var på besök och förklarade hur värdlöst man levde. Efter ett tag blev detta besöket dock också lyckat. Jag hade ett ess i rockarmen kan man säga. Då jag visste att Journalisten och Kombon gillar Peter Wahlbeck var det bara för mig att plocka fram skivan "Står upp für alle". I baracken upplever vi med hörseln. Så vi satt och lyssnade på Wahlbeck som berättade om hur han hade kissat i bastun, blivit kallad för rasist och delat cell med Ibrahim. Vi skrattade. Journalisten tyckte nog till och med att det var trevligt. För rätt var det var satte han på skivan med Galenskaparna och after shaves samlade hits. Det blev allsång och sen gick vi. 
På det stora hela är jag nöjd med mina besök måste jag säga. Baracken har fyllt ett syfte. Och det måste vara alla barackers stora dröm.

Att hushålla på aktiviteterna.

Snart är det helg i Gunnas barack. Jag undrar hur det ska gå? Det finns inte så mycket att göra i baracken. Jag har ingen TV, dator eller fru. Under veckan i skolan som gått har jag kommit hem och lyckats att sysselsätta mig fram till klockan 20.00. Då har jag lagat mat, lyssnat på radio, läst en tidning, nästan löst ett korsord (Det verkar som de inte kontrollerar ifall det går att lösa dem ordentligt), pillat ur lite navelludd, vankat av och an, speglat mig (söker rynkor nu när man är så tokgammal, tagit av mig strumporna, diskat, rullat ner persienerna (ingen ska behöva se detta) och spelat lite gitarr. Mycket grejer, men klockan blir inte mer än 20.00. Jag kan ju inte gå och lägga mig då. Jag intalar mig själv att bara klockan blir 22.00 är det okej att sova. Det ger mig två timmar att inte göra någonting. Hade jag befunnit mig i en stressig period i skolan just nu hade jag inte haft detta problemet. Då hade det varit en ynnest att beklaga sig över två futtiga timmar som man inte visste vad man skulle göra av. Nu är det dock en relativt lugn period och jag sitter där två timmar per kväll och och glor. Två timmar dödar man ganska lätt med en TV. Då jag inte har en TV inser jag vilket innehållslöst liv vi lever i denna delen av världen. Det ger en otroligt dåligt samvete. Jag skulle ju kunna rädda världen, kämpa mot orättvisor, utrota HIV eller skapa fred på jorden. Det gör jag inte. Jag sitter i min självömkan och ensamhet och glor. Därför skrämmer helgen mig lite nu. Två långa heldagar med bara mig själv. Jag tänker tillbaka när jag bodde med Journalisten och man alltid hakade på hans tokiga upptåg eller tittade på hans TV. Öppna kanalen, en garanterad tidsdräpare. Eller att kunna gå upp innan honom en lördagsmorgon bara för att se så där oförskämt pigg ut när han kommer ut i vardagsrummet och undrar om han har sovit bort hela dagen.
-Nja klockan är ju halv elva. säger man som man har varit uppe sen sju och bakat bullar. Ingen blir irriterad på mig i min barack. Jag är kung där och det var ju så jag ville ha det. Att det ska vara ensamt på toppen har man ju hört men inte trodde jag att det handlade om baracker. Mitt råd till alla är stäng inte av era TV-apparater eller skaffa er en fru. Själv så tror jag på den sista lösningen, men det är ju betydligt enklare med TV. Dels vad det gäller införskaffandet och dels underhållsmässigt. Just nu håller ju Gunna på att inreda sin barck vilket gör att han hela tiden träffar massor med fruar i inredningbutiker. Hökögonen är ständigt öppna för vad som kan komma. Det gäller ju att vara på allerten om man ska få sig en fru. Spontan, rolig och inbjudande. Kunna slänga ur sig en skön kommentar som både är smart och rolig. Ha det där lilla extra som fruar vill ha och kommer ihåg efter bara ha träffat någon en gång...Jag kanske får köpa mig en TV i helgen.

Mitt hem är min borg.

Idag flyttar Gunna äntligen in i sin barack. Väntan har varit lång men nu är det alltså dags. Tänk när jag skickade sms till Journalisten i somras med frågan om jag fick bo hos honom några dagar tills det löst sig med min bostad. Nästan sju månader senare har det gått några dagar. De flesta blir kanske inte så impnerade av min blivande bostad men den kommer att bli fin. Lite arbetarromantiskt att bo i en barack. Ungefär som om jag skulle bo på ett bygge i fikaboden. Ett plåtskåp som jag har mitt ombyte i, en kaffebryggare, solkiga fikamöbler och en kalender föreställande bilar och damer. Vet dock inte ännu om jag kommer att inreda min barack på detta viset.
När det kommer till mina tidigare bostäder så står sig baracken bra. I Grebbestad bodde jag till exempel i ett år i en ombyggd vedbod. Jag har bott i tjejkollektiv i Skottland, varit kombo med Tysken och Journalisten, bott i en personalbostad på Irland och huserat en tid källare. Baracken känns fräsch och möjligheterna oändliga. Tjugotvå kvadratmeter som jag bara kommer att ha det gott på. Förra veckan försökte jag att köpa gardiner. Det gick inte så bra. Nu när jag äntligen ska inreda mitt hem som jag vill ha det gick jag in i väggen. I flera timmar gick jag och försökte hitta några gardiner som jag tyckte om. Det gjorde jag inte och jag kände mig som en tant. Jag drog med mig Spiken i alla affärer. För tittar man på gardiner måste man vara två. Annars tror personalen att man har hamnat på fel avdelning och förklarar att kläder köper du på våning tre. Är man dessutom två killar som handlar gardiner kan man utnyttja folks fördomar. För det är fortfarande så i detta landet att om expediter träffar två killar så räknas de direkt som ett par. Den andra fördomen som följer med detta är ju att homosexuella killar automatiskt har koll på inredning och därför är det roligt att komma med så tips till dem. Hade Gunna gått själv hade expediten bara skakat på huvudet och visat mig något Star Wars-mönstrat påslakan med förslaget att de skulle man kunna hänga framför fönstret. Ja ja, trots att Spiken var med så fanns det inget som föll mig på läppen. Ett nytt försök ska göras i veckan. Då vet jag också hur fönstret ser ut och hur stort det är. Det kan ju vara bra. Har jag levt ett halvår med handukar fastspikade runt fönstrena så behöver man ju inte bådska.

RSS 2.0