Alla mina jag.

Gunna är en kille med många ansikten och namn. Detta blev jag varse om igår igen. En kamrat till mig berättade att hon hade försökt beskriva vem jag är för en kompis. Det hade inte varit det lättaste. Till slut hade dock förklaringen kommit:
-Han ser ut som om han var med vid Ådalen 1931. När jag hörde den förklaringen kunde jag inte låta bli att skratta. Sen blev jag lite rörd. Eller det skulle jag kanske inte alls? Det kan ju vara så att min kamrat tycker att det ser ut som om jag verkligen var med vid Ådalen 1931. Att jag idag är jätte gammal. Eller så kanske hon tycker att jag ser ut som om jag skulle kunna tänka mig att skjuta ner civila människor bara för att göra företagarna nöjda. Jag väljer dock att tro att min kamrats förklaring som dock känns en aning krystad syfftade på min ständigt bultande arbetarhjärta. Sånt syns vill jag tro. Det kan också tänkas att det är min vegamössa och min randiga vårkavaj som gav dessa associationer. Allt är en tolkningsfråga.
En period i livet var jag brevbäraren. Jag arbetade och levde som en riktig postanställd. Jag förlikade mig men denna bild utav mig och tyckte stundtals att det bara var trevligt. Jag kan fortfarande sakna den bilden ibland. För Gunna är en person som inte har något emot att hamna fack. Jag placerar dagligen in personer i fack. Det är så vi håller reda på alla vi träffar. Jag är naturligtvis inte ensam om att göra detta. Min gode kamrat den långe H. är i största grad en sådan människa.
För ett tag sen fick jag ett sms av den långe H. "Jag har bytt sida. Jag har också blivit en senapsmänniska." Ja då var vi två. Några månader tidigare hade nämligen H. reagerat över att jag bara tog senap på min korv med bröd.
-Ska du inte ha ketchup?
-Nej jag gillar när det bara är senap. Detta föranledde till att han tryckte in mig i senapsmänniskofacket. Jag var redan i småkaksfacket. Den långe H. har nämligen kommit fram till att vi som kommer ifrån Åled gillar småkakor.
-Du gillar väl småkakor?
-Ja det är ju gott.
-Jag gillar också småkakor. Det är vi ifrån Åled som gillar det. Vi är även saftmänniskor. Man kan nog anta att H. har ringat in de visentliga delarna utav mig som gör mig unik. Skönt. Då vet vi var vi har varandra.
Gunna har naturligt vis haft många smeknamn med åren. Alla de speglar den personen jag var vid tillfäller när jag fick det. Som om mitt vanliga namn inte räcker till. Kanske att den dagen jag slutar få smeknamn slutar utvecklas som människa och bara blir Gustav. Det vill jag i så fall inte vara med om. Nej det blir låt smeknamnen hagla. det blir som små fotografier från olika stadier i livet. Tusse, ungen som inte kan utala sitt namn korrekt. Gurkan, den roliga mellanstadielven. Gurra, killen som spelar i band. Gusten, brevbäraren. Goodstuff, kocken på irland som får oförtjänat mycket beröm. Gunna, från början ett skrivfel utav Hallandsposten som har kommit att symbolisera snickaren, filantropen och arbetaren med det stora hjärtat. Snygg-Gustav, visserligen ett namn jag hittade på själv i hopp om att det skulle bli en hit men dock ett smeknamn som fick några månader. Jag har säker hafr fler namn som jag inte kommer på i skrivande stund. Poängen är att alla dessa namn är ju jag. Precis som jag är senapsmänniska, saft och småkaksmänniska, brevbäraren, snickaren, gitarristen, den där rolige, han som bara vill ha en kram och nu även han som ser ut som om han var med vid Ådalen 1931.

Jaha. Det kanske är så här.

Härom dagen såg Gunna GB-gubben. Ni vet den där äkligt glada clownen som är symbol för GB-glass. Journalisten var rädd för clowner när han var liten och med handen på hjärtat så tycker väl väldigt få människor om dessa cirkusars pausunderhållare. För det är just vad de är. Pausunderhållare i väntan på elefanterna eller hundarna som kan cyckla och räkna till tio. De blir inte mer än så och kanske är det därför de gråter bakom masken. GB-glass marknadsför sig alltså med denna clown och har väl alltid gjort. Han har blivit en så van syn att man reagerar inte längre när man ser honom. Bakom det äkliga leendet så gråter han. Eller snarare grät. För nu kommer jag till varför jag över huvudtaget tog upp ämnet GB-gubben. Han har skaffat fru. Det är sant. Numera kan man se GB-gubben ståendes leende brevid sin lilla GB-fru. GB-frun ser snäll och glad ut och påminner mig lite om Siv som lagade mat på dagis. Hon liksom GB-frun har permanentat hår (jag kan inte svära på om Siv fortfarande har det) och ser ut som en som skrattar mycket. "Jaha nu har den jäveln gott och skaffat fru." tänkte jag första gången jag såg det lyckliga GB-paret. "Hur kan han lyckas och inte jag." Är jag så motbjudande? Ja uppriktigt sagt så var jag förbannad. "Från och med nu köper jag bara SIA-glass. Om inte Sia helt plötsligt får för sig att presentera den nakna ängeln för en naken ängelfru."
Men så för ett tag sen när jag vaknade i min barck en söndagsmorgon och låg och funderade lite över livet så kom jag till insikt. Kan inte GB-gubben få vara värd en liten fru. Han som stått år ut och år in ute oavsätt väder bara för att le, le, le och sälja glass. Klart att han ska ha en fru. Inte för att han ser lyckligare ut för det. Han ler precis lika mycket som vanligt. Lyckan går kanske inte genom en fru. Det är eventuellt något annat som gör en glad. Om jag skulle ta och testa på att söka någon annanstans än i fru-världen. Ja så fick det bli. Mitt första steg var att jag gick och köpte mig en burk fylld utav omega3-kapslar. Det ska vara bra till allt möjligt. Smart och glad ska man tydligen bli. Redan efter första kapseln slog placeboeffekten in. Jag kom på ett bra sätt att ställa de diskade glasen på diskbänken. Nu kunde de torka utan att det blev kvar vatten på insidan av glaset som inte hittar ut. Jaha. Tänka sig att jag redan börjar bli smart. UNdra vad som kommer komma här näst.
Så igår satt jag och Spiken och pratade på lunchen. Vi diskuterade hur skönt det var när man jobbade en gång itiden och kom upp tidigt på morgonen. Inte som det är i högskolans värld där folk brukar droppa in strax före lunch. Nej, rejält tidigt ska det vara så man inte hinner känna efter. Man ska gå upp, äta sin frukost, borsta sina tänder och först när man sitter på bussen kommer man på sig själv med att vara trött. Då är det för sent att gå och lägga sig igen. Istället får man åka vidare och sen bara sätta igång när man kommer fram. När jag en gång i tiden jobbade på Posten var det på detta viset och som jag trivdes med det. Att gå runt och låta kroppen arbeta som en maskin utan att hjärnan skulle lägga sig i och förstöra allt. Det är ju skönt när det bara susar lite. Idag slog vi slag  i saken. Klockan 07.00 träffades Spiken och Gunna i skolan. Först på plats och ivriga på att börja jobba. Som jag har jobbat idag. Det har bara svischat om mig inne i verkstaden. När de andra studenterna började komma till skolan var jag pigg som en liten mört. Jag visslade och hälsade alla välkomna till ännu en dag i livet.
-Härligt att se dig. Kunde jag säga när en trött nuna kom innanför dörren. Kan det vara omega3 eller är det bara den arla morgonstunden som fått mig på så gott humör? Inte en aning. Men ett är säkert. Jag tycker det är roligt att GB-gubben har fått sig en fru.


Ibland värmer den mest banala komplimang

Gunna är inte värdelös. Om detta har jag skrivit tidigare. Då förklarade jag om mina lyckönskande ord till mig själv i badrummet. Som ni säker har begripit så skriker denna tunna kropp och detta sinne efter uppmärksamhet hela tiden. Som ett litet spädbarn som bara skriker och skriker tills någon lyfter upp mig, ger mig mat eller kollar om jag har bajsat, kräver jag att bli sedd. Varför är det så? Visst vi har ju den ständigt återkommande frufrågan. Avsaknaden av ugn. Att ständigt vara fattig. Att veckan höjdpunkt är att fika på söndagar. Att jag kan jobba på något i en vecka bara för att nästa vecka upptäcka att det var fel, fel, fel. Kanske en kombination utav allt. Hur det nu än ligger till så måste det sägas att det är alltid skönt att höra av någon att man har gjort något bra, att man är snäll, en god vän eller liknande. Så idag kände jag att jag skulle suga åt mig.
Det är ju mycket som inte riktigt har klaffat på sistone. Visst jag har ju fått min dyra barack som jag är väldigt glad över. Jag har fina vänner i både Halmstad och Stockholm. Ja det och mycket mer är jag tacksam över. Men ni vet hur det är när inget blir en riktig fullträff. Man kommer bara nästan fram till tanken. Man lagar mat och så tänker man att detta kommer bli vansinigt gott och resultatet blir det bara lite ointresant och segt. Man har två tvapparater på sin trisslott och skrapar sista rutan och där gömde sig lottens andra 25kr. Man tror att man klappar lite lätt och eggande på ett lår i tron att det är den där snygga tjejen och så visar det sig att det istället är en kille man har från och med nu ett väldigt kondtigt förhållande till. Man snickrar på "kanske världens bästa möbelsnickeriskola" och resultatet blir bara ordinärt. Ja blir det på detta viset tillräckligt många gånger så känner man bara att, fan jag är ju inte bättre så varför låtsas. När man var liten så trodde man att man var bäst i världen. Sen begrep man att det fanns kanske några som visste lite mer. Gradvis har man kommit till insikt. Vi är ju alla bra och dåliga. Tyvärr så ser vi kanske lättare allt som vi är dåliga på nuförtiden. När man var tre år och ritade något så tittade man på sitt verka och kände en varm känsla i kroppen. Tänk vad mycket beröm man fick för lite färgkritsstreck som inte liknade någonting.
-Det är en hund va?
-Nej det är en atomkärnas klyvning.
-Jaaa, nu ser jag. Jätte fint. Sen blir man lite äldre och då ska man helt plötsligt lära sig att ta kritik. VIssa klarar aldrig det. Att acceptera att något kan göras bättre är ju som att erkänna att man har fel. Vilket sin tur innebär att man inte är bäst längre. En smärtsam insikt i början som man måste lära sig att leva med. Jag är inte bäst. Kanske inte änns näst bäst. I värsta fall är jag sämst. Alla kan vara sämst på något. Precis som någon är bäst. Väldigt få är bäst och sämst. De allra flesta utav oss är mediokra om änns det. Lär er vara stolta utav det. Vissa saker är man kanske bra på. Men framför allt ge varandra komplimanger. Ty den mest banala och intetsägande komplimang värmer i det kallaste utav hjärtan. Man sträcker lite på sig och känner att jo visst. Det är inte bäst men det duger.
Idag kom det en komplimang ifrån en annars komplimangsnål lärare. Kanske tiggde jag om den kanske inte. Det spelar ingen roll. Jag kände bara värmen i bröstet på mig när han sa:
-Du är inte världens sämsta snickare. Nej det är jag inte. Jag är inte värdelös.

Mina fruar i serviceyrket

Gunna har skaffat sig några låtsasfruar. Ja ni såg rätt, plural. Flera små fruar runt om i staden som numera är mitt hem. Kanske att det är en försvarsmekanism. Jag vet inte men det känns lite mysigt iallafall. Runt om i den stora staden finns det några butiker som brukar få besök utav en snickarstudent som en gång var snyggast på "Klubb King Kong". Jag och spiken brukar gå runt och titta på mina fruar och fantisera om hur fint det vore om de bodde i min barack. Inte alla på samma gång men en i taget. Ibland köper jag något av min fru bara för att få prata lite med henne. Det brukar låta så här:
(Frun) - Hej!
(Gunna) - Hej!
(Frun) - Var det bra så?
(Gunna) - Ja tack.
(Frun) - Kort?
(Gunna) - Yes.
(Frun) - Vill du ha kvittot?
(Gunna) - Ja tack/nej det behövs inte. (Det sista kan variera lite.)
Efter dessa ord är utbytta brukar vi titta varandra djupt i ögonen och så går jag ut ur affären alldeles röd i ansiktet med ett belåtet leende på mina läppar. På gata pratar jag och Spiken om hur vi tyckte att det gick. Jag brukar känna mig ganska nöjd medan Spiken inte tycker att jag försökte riktigt på allvar. Jag har försökt förklara för honom att även om jag är störtförälskad i min kassörska just när jag ser och pratar med henne så är jag ju inte kär på riktigt. Vi känner ju inte varandra och hon träffar ju flera hundra som mig varje dag och kan omöjligt komma ihåg mig. Trots att jag kanske är en ständigt återkommande kund och behandlar henne med respekt. Nej, hon förblir nog bäst som den lilla låtsasfru hon är. Dessutom kan man undravad alla mina andra låtsasfruar skulle säga om jag började att favorisera en av dem. Det känns bäst att ge dem lika mycket uppmärksamhet och tänka på dem lika mycket.
Vissa som känner till alla mina låtsasfruar tror att jag bara är feg som inte vågar ta våra förhållanden till en ny nivå, men så är det inte. Nej istället är jag nöjd med att vara lite kär på Ica, Lagerhaus osv. Alla fyller sin funktion och är fin på sitt eget lilla sätt. Fattar ni vilken egokick att ha så många fruar som bara vill ha en? För det vill de ju. De trånar och suckar när jag kommer fram till deras kassor och tänker:
-Jag vill ju bara ha den där killen som blir röd i ansiktet när han pratar med mig. Jo jo ni kan ju  bara tänka er. Precis som jag behöver mina låtsasfruar behöver de mig. Men vi har alla en tyst överenskommelse om att vi har varandra bäst i fantasin och då ska vi inte förstöra det med onödig konfrontation och fysisk kontakt.

RSS 2.0