Ibland värmer den mest banala komplimang

Gunna är inte värdelös. Om detta har jag skrivit tidigare. Då förklarade jag om mina lyckönskande ord till mig själv i badrummet. Som ni säker har begripit så skriker denna tunna kropp och detta sinne efter uppmärksamhet hela tiden. Som ett litet spädbarn som bara skriker och skriker tills någon lyfter upp mig, ger mig mat eller kollar om jag har bajsat, kräver jag att bli sedd. Varför är det så? Visst vi har ju den ständigt återkommande frufrågan. Avsaknaden av ugn. Att ständigt vara fattig. Att veckan höjdpunkt är att fika på söndagar. Att jag kan jobba på något i en vecka bara för att nästa vecka upptäcka att det var fel, fel, fel. Kanske en kombination utav allt. Hur det nu än ligger till så måste det sägas att det är alltid skönt att höra av någon att man har gjort något bra, att man är snäll, en god vän eller liknande. Så idag kände jag att jag skulle suga åt mig.
Det är ju mycket som inte riktigt har klaffat på sistone. Visst jag har ju fått min dyra barack som jag är väldigt glad över. Jag har fina vänner i både Halmstad och Stockholm. Ja det och mycket mer är jag tacksam över. Men ni vet hur det är när inget blir en riktig fullträff. Man kommer bara nästan fram till tanken. Man lagar mat och så tänker man att detta kommer bli vansinigt gott och resultatet blir det bara lite ointresant och segt. Man har två tvapparater på sin trisslott och skrapar sista rutan och där gömde sig lottens andra 25kr. Man tror att man klappar lite lätt och eggande på ett lår i tron att det är den där snygga tjejen och så visar det sig att det istället är en kille man har från och med nu ett väldigt kondtigt förhållande till. Man snickrar på "kanske världens bästa möbelsnickeriskola" och resultatet blir bara ordinärt. Ja blir det på detta viset tillräckligt många gånger så känner man bara att, fan jag är ju inte bättre så varför låtsas. När man var liten så trodde man att man var bäst i världen. Sen begrep man att det fanns kanske några som visste lite mer. Gradvis har man kommit till insikt. Vi är ju alla bra och dåliga. Tyvärr så ser vi kanske lättare allt som vi är dåliga på nuförtiden. När man var tre år och ritade något så tittade man på sitt verka och kände en varm känsla i kroppen. Tänk vad mycket beröm man fick för lite färgkritsstreck som inte liknade någonting.
-Det är en hund va?
-Nej det är en atomkärnas klyvning.
-Jaaa, nu ser jag. Jätte fint. Sen blir man lite äldre och då ska man helt plötsligt lära sig att ta kritik. VIssa klarar aldrig det. Att acceptera att något kan göras bättre är ju som att erkänna att man har fel. Vilket sin tur innebär att man inte är bäst längre. En smärtsam insikt i början som man måste lära sig att leva med. Jag är inte bäst. Kanske inte änns näst bäst. I värsta fall är jag sämst. Alla kan vara sämst på något. Precis som någon är bäst. Väldigt få är bäst och sämst. De allra flesta utav oss är mediokra om änns det. Lär er vara stolta utav det. Vissa saker är man kanske bra på. Men framför allt ge varandra komplimanger. Ty den mest banala och intetsägande komplimang värmer i det kallaste utav hjärtan. Man sträcker lite på sig och känner att jo visst. Det är inte bäst men det duger.
Idag kom det en komplimang ifrån en annars komplimangsnål lärare. Kanske tiggde jag om den kanske inte. Det spelar ingen roll. Jag kände bara värmen i bröstet på mig när han sa:
-Du är inte världens sämsta snickare. Nej det är jag inte. Jag är inte värdelös.

Kommentarer
Postat av: M.

Det är aldrig försent att ge upp. Nu skall jag steka falukorv och akta mig för flaskan.



Trevlig helg!

2009-05-07 @ 18:32:19
URL: http://malmstedt.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0