Tysken och jag.

På torsdag kommer min gode vän och vapendragare Tysken till Huvudstaden. Tysken är en fin vän som jag är så glad för. Tysken och Gunna tar fram det gubbigaste hos varandra. På bråkdelen utav en sekund från det att vi ses brukar vi bli ungefär 35 år äldre i sinnet. Vår intressen går ifrån att vara pigga, nyskapande och busiga till att bli en orgie melodikryssande, promenerande, fika och stillasittande. Sitta stilla är en ädel konst som vi båda har vett att uppskatta. Förra gången Tysken gjorde  mig den äran att besöka mig spenderade vi mycket tid just sittandes. Härlig, inga överraskningar och inga krav på att upplevelsen ska vara något utöver det vanliga.
Visst händer det att vi hittar på upptåg av det ungdomligare slaget också men oftast är det något som bara oss helt plötsligt faller in. Som att gå ut i stadens vimmel och hävdar att vi kan prata flytande franska. Något som för övrigt tillslut brukar gå på själva och kanske blir lite övermodiga. Är vi inte fransktalande är vi förmodligen kändisar, släktingar till kändisar eller bara väldigt intressanta. Sådana upptåg är inte helt ovanliga att Gunna och Tysken tar sig till i varandras sällskap.
Anledningen till Tyskens besök denna gången är öl- och whiskymässan. Ännu en gubbig aktivitet som knyter det manliga vänskapensbandet hårdare. På mässan kryllar det utav män med specialintresset alkohol. Ett intresse gott som något kan man tycka. Egentligen är männen som alla andra män. Vi är blyga för varandra och öppnar oss helst inte. Men så länge vi inte gör det gör vi det. Det blev lite kompliserat märker jag. Men män öppnar sig inte för varandra på samma vis som kvinnor gör, inbillar jag mig. När en tjej eller kvinna vill lätta sitt hjärta ringer hon en väninna och så pratar de i timmar om allting. Män gör inte så. Män eller pojkar i vuxna kroppar skaffar sig ett intresse istället. Det kan vara fotboll, hockey, musik, shack eller varför inte alkohol. När kvinnan börjar direkt och i mina ögon lite påträngande diskutera sina problem eller syn på livet sitter mannen tyst. Mannen löser det genom sitt intresse. Då kan man bara i förbifarten öppna sig utan att någon gör en stor sak av det.
-Det här var en rökig whisky...mmm...jag är så förbannad på min kollega... rökig som sagt eller vad tycker du?
-Jo men inte som lagavulin...du får väl snacka med honom då... kommer du ihåg när vi var på whiskyresan?
-Ja vilken resa. Då drack vi ju Lagavulin...är det inte bättre om jag tar det med chefen då...Bowmore är ju också ganska rökig.
-Jo jo Bowmore är grejer det...jag tycke nog att du kan ge killen en chans och konfrontera honom först...skål!
Och så är det löst. Alla är glada utan att på något vis uttmanat den vänskap de har.
I helgen kommer Tysken till Huvudstaden då ska vi förkovra oss i vårt specialintersse öl och whisky.

Hönan agda.

För några år sen bodde Gunna och Tysken på Brogatan. Det var en härlig tid som jag gärna återkommer till. På den tiden bodde Anläggare Boman i en liten stuga ute i skogenn och hävdade att han aldrig skulle flytta in till stan. Några år senare och med facit i han kan jag bara konstatera att han ljög. Ibland sov han hos Anläggaren över hos Gunna och Tysken. Vid flertalet av de gångerna hade vi varit ute på krogen och han hade i rel lathet inte orkat gå ut i skogen utan istället valt att sova på vår lilla svarta tvåsittsoffa med söndersuttna fjädrar. Många kvällar på krogen och nätter på Brogatan ledde till lika många bakfulla helgmorgonar. Dessa morgonar hade alla sina rutiner som följdes slaviskt enligt Gunnas önskan. Var det lördag var det melodikryss och Tysken diskar efter frukost medans Gunna och Anläggaren breder ut sig i sin självömkan. Var det söndag var det gubbfika på rengbågen iklädda slips ochs sen gick vi hem och bredde ut oss i vår självömkan.
En lördag när Anläggaren hade sovit över och Tysken stod och började med disken som han brukade sa Anläggaren något som skulle bli en väldigt avgörande ska i mitt liv. Han och vi visste inte om det då men så blev det. Bara för att vara lite fräck i truten som Anläggaren gärna är ibland sa han helt appropå ingenting:
- Tänk om man fick ta nån lite långsamt bakifrån nu. Gunna och Tysken som hade lyssnat lite halvhjärtat på Anläggaren utläggning hajjade till och kunde inte låte bli att skratta. Sa han verkligen det vi trodde att han sa? Ja det hade han ju gjort. Efter en lång stunds skrattande och kroppsvridningar slutade vi skratta. Vi återgick till att tycka lite synd om oss själva som mådde lite dåligt. Efter nån timme när smärtan och yrseln hade lagt sig en aning satt vi alla tre och tittade tomt in i tv-rutan. Ljudet var av och jag slog några lösa ackord på min uckulele ty min kropp orkade inte med den stora tyngd en gitarr hade uppbringat. Jag spelade samma ackordrunda om och om igen medans våra tomma blickar fortsatte att stirra in i dumburken. Så helt plötsligt hör jag Anläggaren sjunga lite tyst och stötvis:
-Jag ska ta dig lite långsamt bakifrång....Jag ska ta dig lite långsamt bakifrån... Ja så ska det naturligtvis vara tänkte Gunna. Anläggaren är ett geni utan att veta om det. Så kom det sig att Gunna och Anläggaren i den stunden skrevs ett stycke musikhistoria. Inom loppet av nån timme hade vi skrivit en helt fantastisk liten sak som på samma gång är lite fräck och vågad.


Vers. Jag var ute med jobbet ikväll och kom hem nästan kvart över två
Du sa att jag var full och ville helst att jag skulle gå
men du var så fin där du låg så jag försökte att kypa på
Ja fin och sexig där du nu log i din nya särk i flanell

Ref. Jag ska ta dig lite långsamt bakifrån
du kommer inte känna nånting
jag ska ta dig lite långsamt bakifrån
du kommer inte känna nånting

Vers. Med mina fumliga fingrar försökte jag nu bestiga din kropp
du skällde ut mig med din gälla röst ocg sa att min hand den skulle bort
det var magiskt, erotiskt ja allt på en gång när du kallade mig för ett svin
men jag försökte att lugna dig jag sa jag älskar bara dig och jag tror nog att du vill

Ja så lät det då och så låter det än. En hemsk visa om den berusade äkta mannen som efter en sväng på krogen känner sig lite pilsk och kommer hem till sin inte ont anande fru. På alla vis är denna visa så politiskt inkorekt som det bara är möjlig men vi kunde inte låta bli att gilla den. Hemsk och rolig eller hemskt rolig om ni så vill. Efter några mindre tillställningar där låten uppfördes på var succén ett faktum. Jag fick stå i centrum på alla fester och sjunga en ful sång. Härliga tider tänkte jag.
Nu är det flera år sen denna bit blev till men fortfarande sjungs den på fester. Ofta kan alla texten eftersom den sjungits så många gånger. Killarna brukar vråla allt de har när det är dags för refräng och tjejerna är faktiskt bäst på verserna av någon anledning. Kanske att de har hört jus dessa ord några gånger.
När Cornelis skrev Hönan Agda visste han nog inte att den skulle bli en sån höjdare som det blev. Han har även ångrat låten har jag läst mig till. För tillslut var han "bara" den där som gjorde Hönan Agda. Alla kunde den och ville ständigt att han skulle framföra den. Alla hans andra fina och tänkvärda låtar hamnade helt plötsligt i skuggan för Hönan Agda. Jag undrar om min och Anläggarens "Ta dig lite långsamt" har blivit min Hönan Agda. Ingen vill höra mina vackra kärleksballader när de har druckit lite nej då ska gitarren på och så ska jag sjunga den fräcka biten. Nåväl ännu är det långt tills jag blir Cornelis på de andra planen i livet så jag känner mig lite stolt att få vara Cornelis ibland. Ta dig långsamt hönan agda.

Den lilla lilla staden.

Gunna har kommit till insikt att Huvudstaden bara krymper och krymper. I nyheterna läser jag ständigt att den expanderar men så är det inte. Allt blir bara mindre och mindre.
Att födas med nedsatt förmåga att orientera sig är ett handikapp som det ofta tas för lätt på. Jag känner nog ingen som har så dåligt lokalsinne som Gunna. Väldigt sällan vet jag var jag befinner mig. Detta kanske man kan tycka är en liten söt egenhet som man lätt kan skratta bort. Men jag skrattar inte. Jag gråter inte heller för det hade inte gjort saken bättre. Jag får snällt finna mig i att jag inte vet var jag är.
Mitt lilla handikapp var och är något utav ett problem när man bor i Sveriges största stad. Det var ett problem när jag bodde i Halmstad också och till och med i lilla Grebbestad. Utan problem kunde jag ta omvägar på dessa orter och inte är det bättre i Stockholm. Jag klarar ju mig alltid och jag kommer oftast fram. Vägarna går dock sällan spikrakt och förmodligen har jag gått längre än den genomsnittliga svensken i mina försök att hitta målet.
När jag flyttade till Stockholm insåg jag gensat mina begrensningar och fick snabbt utveckla ett system för att ens ha en chans att komma någonstans. Jag lärde mig tunnelbanesystemet. Om jag hade lite koll på det kunde jag alltid komma hem när jag irrat bort mig alldeles.
I år ska jag dock bli bättre har jag tänkt. Och då Journalisten ständigt ger mig utmaningar i den riktningen gäller det bara att haka på.
Igår tvingade han mig att gå hem ifrån vårt söndagsfika. Snabbt förklarade han för mig hur jag skulle gå och så pös han iväg och lämnade mig inget annat val än att traska från Odenplan till Sickla. I min föreställningsvärld är det lika lätt som att gå ifrån Kairo till Sveg. I verkligheten var det dock inte så. Nej det var faktiskt inte alls så långt. Döm om min förvåning när jag ett tu tre stod utan för Åhlens:
-Va? Är jag här?! Redan, det är ju helt otroligt. Jaha då är inte staden så stor iallafall. Det är oftare och oftare som jag kommer till denna insikt. Staden krymper. Inte att jag tror att jag skulle hitta samma väg en gång till men en viktig tröskel är passerad. Jag vågar och ju mer jag vågar desto mindre blir Stockholm.
Staden krymper på fler vis en det. Det är faktiskt inte omöjligt att springa på folk man känner. Vem kunde ana att man skulle träffa fler Halmstadbor i Stockholm än i Halmstad. Riktigt så är det naturligtvis inte men de blir fler och fler. Fredagen bjöd på ett återseende som inte var planerat. Mitt inne på McDonalds träffade han två gamla klasskamrater ifrån gymnasietiden. Joel och Rasmus. Vi gillade aldrig varandra och det märks fortfarande när man ses. Sist vi träffades slutade det med att Rasmus fick en öl över sig efter att han kallat mig moderat. Jag minns då att jag tyckte det var skönt att jag skulle flytta till Stockholm där jag inte skulle behöva träffa honom igen. Tji fick jag för ju mer staden krymper desto fler obehagliga återseenden väntar.


Båten, Pumpen och jag

Gunna har haft sommarlov från kanske en utav världens bästa möbelsnickeriskolor. Det var skönt vill jag lova. Något annat som var väldgt skönt var att jag har haft semester ifrån mig själv. Jag har helt enkelt inte frossat i min vardag och reflekterat över allt jag gör. Därför har ni kanske märkt att det inte har hänt så mycket den senaste tiden på Gunna-bloggen. Jag ber om ursäkt för alla besvikelser detta kan ha orsakat. Men det var ett måste för att jag ska orka med mig själv ett tag till. Det blir ju lätt Gunna ditt och Gunna datt om allting.
Hur som helst har skolan åter dragit igång. Nytt för i år på kanske en utav världens bästa möbelsnickeriskolor är förutom att en ny kull studenter förväntansfullt har börjat också att skolans flytt är klar. Numera ligger skolan på Lidingö. Första dagen möttes vi utav stolta lärare som likt påfåglar bröstade upp sig vid de nya maskinerna och salarna. Stoltheten kan bara jämföras med den lame mannens lycka då Jesus sagt:
-Ta din matta och gå. Ibland fick Gunna bita sig i läppen för att inte säga något opassande till tupparna. Allt har blivit mer. Huset är större, arkitekturen mer storslagen, låsen är fler, dörrarna kräver kort och kod, man bugar djupare inför den stor mästaren, går mjukare, talar tystare, reser längre och amen.
På tal om resan så är det en mycket trevlig detalj i det hela. Min första tanke när vi skulle ut på Lidingö var att nu kommer resan bli lång och hemsk. Bussen till Slussen, röd linje till Ropsten och låtsaståget på lidingöbanan till Larsberg. Hela vägen på morgonen och sen hela vägen hel på kvällen. Usch och tvi vad jobbigt det lät. Men så sa Numran någon dag innan skolan drog igång att det förmodligen fanns en båtlinje ut till Lidingö som man skulle kunna ta. Som de goda grannar vi är kollade vi upp detta närmare och jodå. Visst var det på det viset. Så nu är det båt som gäller för hela slanten. Varje morgon kommer Numran inom baracken och hämtar mig. Som två glada spelemän cyklar vi till båten. Jag har precis myntat uttrycket att vakna som ett glas champagne. Och det mina vänner är inte ett dumt sätt att vakna. Ny dag, nya möjligheter, noll-noll och vakna som ett glas champagne. Kanske att jag till och med kommer skriva en ny lapp att sätta i badrummet. Under "Du är inte värdelös" kan det kanske stå "noll-noll och vakna som ett glas champagne".
Vid båten är vi några glada resenärer som väntar förväntansfullt varje morgon. Gunna, Numran, Pumpen och Pumpens kompis. Pumpen har en cykelpump i en gammal läskback  som han händigt har fäst på sin pakethållaren. Varje morgon rullar han till båten bara för att kliva av sin cykel och pumpa däcken lite i väntan på att båten ska komma.
Trots att jag bara ahr åkt tre dagar så känner jag mig som en i gänget. Imorse så hejade Pumpen glatt på mig när han kom på sin cykel. Stolt och lite generad hejade jag snabbt tillbaka.
-Så jävla nöjd. hörde jag Numran säga då hon syftade på en stolt Gunna som inte kunde sluta hånflina. Och ja, klart hon hade rätt. jag var "jävligt nöjd". Så nöjd som den lame var då Jesus sa:
-Ta din matta och gå.

RSS 2.0