Den lilla lilla staden.

Gunna har kommit till insikt att Huvudstaden bara krymper och krymper. I nyheterna läser jag ständigt att den expanderar men så är det inte. Allt blir bara mindre och mindre.
Att födas med nedsatt förmåga att orientera sig är ett handikapp som det ofta tas för lätt på. Jag känner nog ingen som har så dåligt lokalsinne som Gunna. Väldigt sällan vet jag var jag befinner mig. Detta kanske man kan tycka är en liten söt egenhet som man lätt kan skratta bort. Men jag skrattar inte. Jag gråter inte heller för det hade inte gjort saken bättre. Jag får snällt finna mig i att jag inte vet var jag är.
Mitt lilla handikapp var och är något utav ett problem när man bor i Sveriges största stad. Det var ett problem när jag bodde i Halmstad också och till och med i lilla Grebbestad. Utan problem kunde jag ta omvägar på dessa orter och inte är det bättre i Stockholm. Jag klarar ju mig alltid och jag kommer oftast fram. Vägarna går dock sällan spikrakt och förmodligen har jag gått längre än den genomsnittliga svensken i mina försök att hitta målet.
När jag flyttade till Stockholm insåg jag gensat mina begrensningar och fick snabbt utveckla ett system för att ens ha en chans att komma någonstans. Jag lärde mig tunnelbanesystemet. Om jag hade lite koll på det kunde jag alltid komma hem när jag irrat bort mig alldeles.
I år ska jag dock bli bättre har jag tänkt. Och då Journalisten ständigt ger mig utmaningar i den riktningen gäller det bara att haka på.
Igår tvingade han mig att gå hem ifrån vårt söndagsfika. Snabbt förklarade han för mig hur jag skulle gå och så pös han iväg och lämnade mig inget annat val än att traska från Odenplan till Sickla. I min föreställningsvärld är det lika lätt som att gå ifrån Kairo till Sveg. I verkligheten var det dock inte så. Nej det var faktiskt inte alls så långt. Döm om min förvåning när jag ett tu tre stod utan för Åhlens:
-Va? Är jag här?! Redan, det är ju helt otroligt. Jaha då är inte staden så stor iallafall. Det är oftare och oftare som jag kommer till denna insikt. Staden krymper. Inte att jag tror att jag skulle hitta samma väg en gång till men en viktig tröskel är passerad. Jag vågar och ju mer jag vågar desto mindre blir Stockholm.
Staden krymper på fler vis en det. Det är faktiskt inte omöjligt att springa på folk man känner. Vem kunde ana att man skulle träffa fler Halmstadbor i Stockholm än i Halmstad. Riktigt så är det naturligtvis inte men de blir fler och fler. Fredagen bjöd på ett återseende som inte var planerat. Mitt inne på McDonalds träffade han två gamla klasskamrater ifrån gymnasietiden. Joel och Rasmus. Vi gillade aldrig varandra och det märks fortfarande när man ses. Sist vi träffades slutade det med att Rasmus fick en öl över sig efter att han kallat mig moderat. Jag minns då att jag tyckte det var skönt att jag skulle flytta till Stockholm där jag inte skulle behöva träffa honom igen. Tji fick jag för ju mer staden krymper desto fler obehagliga återseenden väntar.


Kommentarer
Postat av: psykakuten

allt flyter

2009-09-10 @ 10:17:33

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0