Hönan agda.

För några år sen bodde Gunna och Tysken på Brogatan. Det var en härlig tid som jag gärna återkommer till. På den tiden bodde Anläggare Boman i en liten stuga ute i skogenn och hävdade att han aldrig skulle flytta in till stan. Några år senare och med facit i han kan jag bara konstatera att han ljög. Ibland sov han hos Anläggaren över hos Gunna och Tysken. Vid flertalet av de gångerna hade vi varit ute på krogen och han hade i rel lathet inte orkat gå ut i skogen utan istället valt att sova på vår lilla svarta tvåsittsoffa med söndersuttna fjädrar. Många kvällar på krogen och nätter på Brogatan ledde till lika många bakfulla helgmorgonar. Dessa morgonar hade alla sina rutiner som följdes slaviskt enligt Gunnas önskan. Var det lördag var det melodikryss och Tysken diskar efter frukost medans Gunna och Anläggaren breder ut sig i sin självömkan. Var det söndag var det gubbfika på rengbågen iklädda slips ochs sen gick vi hem och bredde ut oss i vår självömkan.
En lördag när Anläggaren hade sovit över och Tysken stod och började med disken som han brukade sa Anläggaren något som skulle bli en väldigt avgörande ska i mitt liv. Han och vi visste inte om det då men så blev det. Bara för att vara lite fräck i truten som Anläggaren gärna är ibland sa han helt appropå ingenting:
- Tänk om man fick ta nån lite långsamt bakifrån nu. Gunna och Tysken som hade lyssnat lite halvhjärtat på Anläggaren utläggning hajjade till och kunde inte låte bli att skratta. Sa han verkligen det vi trodde att han sa? Ja det hade han ju gjort. Efter en lång stunds skrattande och kroppsvridningar slutade vi skratta. Vi återgick till att tycka lite synd om oss själva som mådde lite dåligt. Efter nån timme när smärtan och yrseln hade lagt sig en aning satt vi alla tre och tittade tomt in i tv-rutan. Ljudet var av och jag slog några lösa ackord på min uckulele ty min kropp orkade inte med den stora tyngd en gitarr hade uppbringat. Jag spelade samma ackordrunda om och om igen medans våra tomma blickar fortsatte att stirra in i dumburken. Så helt plötsligt hör jag Anläggaren sjunga lite tyst och stötvis:
-Jag ska ta dig lite långsamt bakifrång....Jag ska ta dig lite långsamt bakifrån... Ja så ska det naturligtvis vara tänkte Gunna. Anläggaren är ett geni utan att veta om det. Så kom det sig att Gunna och Anläggaren i den stunden skrevs ett stycke musikhistoria. Inom loppet av nån timme hade vi skrivit en helt fantastisk liten sak som på samma gång är lite fräck och vågad.


Vers. Jag var ute med jobbet ikväll och kom hem nästan kvart över två
Du sa att jag var full och ville helst att jag skulle gå
men du var så fin där du låg så jag försökte att kypa på
Ja fin och sexig där du nu log i din nya särk i flanell

Ref. Jag ska ta dig lite långsamt bakifrån
du kommer inte känna nånting
jag ska ta dig lite långsamt bakifrån
du kommer inte känna nånting

Vers. Med mina fumliga fingrar försökte jag nu bestiga din kropp
du skällde ut mig med din gälla röst ocg sa att min hand den skulle bort
det var magiskt, erotiskt ja allt på en gång när du kallade mig för ett svin
men jag försökte att lugna dig jag sa jag älskar bara dig och jag tror nog att du vill

Ja så lät det då och så låter det än. En hemsk visa om den berusade äkta mannen som efter en sväng på krogen känner sig lite pilsk och kommer hem till sin inte ont anande fru. På alla vis är denna visa så politiskt inkorekt som det bara är möjlig men vi kunde inte låta bli att gilla den. Hemsk och rolig eller hemskt rolig om ni så vill. Efter några mindre tillställningar där låten uppfördes på var succén ett faktum. Jag fick stå i centrum på alla fester och sjunga en ful sång. Härliga tider tänkte jag.
Nu är det flera år sen denna bit blev till men fortfarande sjungs den på fester. Ofta kan alla texten eftersom den sjungits så många gånger. Killarna brukar vråla allt de har när det är dags för refräng och tjejerna är faktiskt bäst på verserna av någon anledning. Kanske att de har hört jus dessa ord några gånger.
När Cornelis skrev Hönan Agda visste han nog inte att den skulle bli en sån höjdare som det blev. Han har även ångrat låten har jag läst mig till. För tillslut var han "bara" den där som gjorde Hönan Agda. Alla kunde den och ville ständigt att han skulle framföra den. Alla hans andra fina och tänkvärda låtar hamnade helt plötsligt i skuggan för Hönan Agda. Jag undrar om min och Anläggarens "Ta dig lite långsamt" har blivit min Hönan Agda. Ingen vill höra mina vackra kärleksballader när de har druckit lite nej då ska gitarren på och så ska jag sjunga den fräcka biten. Nåväl ännu är det långt tills jag blir Cornelis på de andra planen i livet så jag känner mig lite stolt att få vara Cornelis ibland. Ta dig långsamt hönan agda.

Kommentarer
Postat av: bengt

underbart

2009-09-14 @ 17:22:31

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0